Kapitel 1

Guds avsikt med människan

Gud skapade inte människan för att han behövde en tjänare. Han hade redan miljontals änglar, som tjänade honom. Han skapade människa därför att han ville ha någon, som uttryckte hans karaktär och hans natur.

Om vi glömmer den här sanningen är det lätt att hamna på ett sidospår och tro, att tjänandet för Gud är den primära avsikten med frälsningen i Kristus. Detta är ett misstag som många troende har gjort. När Gud skapade Adam och Eva sa han, "låt oss göra människan till vår avbild, till att vara oss lika" (1 Mos.1:26).

När Adam syndade hade Gud redan i sitt förutvetande gjort förberedelser för att lyfta människan ur syndens grop, i vilken hon hade fallit. Kristi inkarnation och hans död på korset fanns i Guds medvetande innan Adam ens skapades.

Guds intention i försoningen, som han planerade för oss i Kristus, är att vi skall kunna föras tillbaka till den ställning, utifrån vilken vi kan fullfölja hans avsikt för människan, d v s avsikten att uttrycka hans natur.

Vår frälsning sker genom tro på Kristus. Men tron kan bara baseras på en gudomlig uppenbarelse av personen Kristus. Endast en sådan tro kan göra det möjligt för den Helige Ande att förvandla oss till likhet med Kristus.

En intellektuell och ofullständig kunskap om Kristus, till skillnad från den gudomliga uppenbarelsen, kan lämna oss lika blinda, som de skriftlärda var på Jesu tid. Deras förståelse av skriften ledde dem till att söka efter en annan Kristus, som skulle ha andra kännetecken, än vad Jesu från Nasaret hade.

Den Jesus vi finner på bibelns blad är någon, som var Gud och jämställd med Fadern, och som "utblottande sig själv" och blev människa (Fil.2:6,7). Här är det viktigt att inse, vad som är sant och rätt. I sin person var Jesus fortfarande Gud, när han kom i köttslig gestalt, för Gud kan aldrig sluta att vara Gud.

Det tydligaste beviset på Jesu gudom i sitt kötts dagar kan ses i det faktum, att han tog emot tillbedjan. Sju gånger i evangelierna får vi veta att han accepterade när människor tillbad honom (Matt.8:2, 9:18, 14:33, 15:25, 20:20, Mark.5:6 och Joh.9.38). Änglar och gudfruktiga människor tar inte emot tillbedjan (Apg.10:25-26, Upp.22:8-9), men det gjorde Jesus eftersom han var Guds son.

Vad var det då som Jesus utblottade sig, tömde sig själv på? Jo, det var sina privilegier som Gud. Tänk på två exempel, som gäller frestelse och allvetande:

Vi vet att Gud inte kan frestas (Jak1:13). Ändå beskriver skriften hur Jesus blev frestad (Matt.4:1-11). Vi vet också att Gud är allvetande. Ändå säger skriften att Jesus vid ett tillfälle måste gå nära ett fikonträd, innan han kunde veta, om det hade någon frukt (Mark.11:13). Vid ett annat tillfälle, sa Jesus, att inte ens han visste dagen för sin egen andra ankomst till jorden (Mark.13:32).

Det är alltså kristallklart att Jesus hade tömt sig själv på gudomliga privilegier, när han vandrade på denna jord i sitt kötts dagar. "Ordet var Gud… och Ordet blev kött" (Joh.1:1,14).

Båda dessa sanningar gäller personen Kristus:

- hans gudomlighet och

- hans mänsklighet

och båda är lika viktiga att tro på, om vi skall undvika villfarelse. Ingen sanning i skriften kan ignoreras, utan att vi lider andlig förlust. Sålunda om inte lika betoning ges till Kristi gudomlighet och till Kristi mänsklighet i vår förståelse och i vår tjänst, kommer det att sluta med att vi tror på en ofullständig Kristus - "en annan Jesus" än den som uppenbaras i skriften.

Detta kommer att sluta med en motsvarande förlust i vårt kristna liv och i vår tjänst. Vi är kallade inte bara att tillbe Jesu utan också till att följa honom som människa.

Jesus har inte bara förlossat oss genom sin död utan också visat oss genom sitt liv på jorden, hur Gud tänkte att människan skulle leva. Han är inte bara vår frälsare utan också vår förelöpare, d v s den som har gått före (Heb.6:20),. Han har gett oss ett exempel på hur vi skall leva i perfekt lydnad för Gud i alla tider och i alla situationer.

Allt vi har fått; förlåtelse för synder, Andens fullhet, och nådemedlen är avsedda att leda oss till det slutliga målet - Att vi skall kunna bli förvandlade och omdanade till likhet med Guds son. I själva verket kan varje doktrin i Guds ord förstås bara i ljuset av Guds eviga mål med människan - att göra henne likt Jesus. Med andra ord, detta är den utgångspunkt vi måste ha för att rätt förstå skriften.

Andens huvudsakliga tjänst är tvåfaldig och beskrivs sålunda: "Vi skådar såsom i en spegel härligheten från Herren och förvandlas av Anden till samma bild från härlighet till härlighet [1] (2 Kor.3:18). Den Helige Ande försöker hela tiden visa oss Herren Jesu härlighet i skriften (spegeln) - och söker att förvandla oss till att bli lik Jesus.

Gud Fadern arrangerar också i sin suveränitet alla omständigheter till samma slutmål enligt Rom.8:28-29. "Vi vet att Gud på allt sätt hjälper dem som älskar honom att nå det goda, dem som han har kallat efter sin plan. Ty dem han i förväg har utvalt har han också bestämt till att formas efter sin sons bild, så att denne skulle vara den förstfödde bland många bröder".

Varje händelse och omständighet i vårt liv är menad av Gud att forma oss och förvandla oss till större likhet med Jesus. Ju mer vi tar del av hans natur, desto mera kommer vi att leva på jorden, som han levde. Vi ser alltså att Fadern i himlen och den Helige Ande i våra hjärtan båda arbetar mot samma mål - att vi skall bli som Jesus. Detta är det andefyllda livet.

Jesus kom inte till jorden som en ängel, utan han kom lik oss. Bibeln säger:.."därför måste han i allt bli lik sina bröder" (Heb.2:17). Hans bröder är de, som är hans sanna lärjungar (Matt.12:50). Om han inte hade blivit lik oss sina bröder i allt, skulle han inte ha kunnat bli vårt exempel. Inte heller kunde han ha befallt oss och sagt "Följ mig", för vi kan uppenbarligen inte följa någon, om inte denne är lik oss och har våra begränsningar. En ängel kan inte lära oss att simma, eftersom han inte upplever den neddragande gravitationskraften, som vi upplever den.

Paulus´ uppmaning till oss i 1 Kor 11:1, att följa honom såsom han följde Kristus, skulle också vara meningslös, för Paulus skulle inte ha kunnat leva som Jesus levde. Då blir Kristi liv något, som vi bara kan beundra men aldrig följa.

Men pris ske Gud, att Kristus verkligen har kommit i vårt kött och accepterat vårt kötts begränsning och givit oss ett exempel att följa. Eftersom det var som människa Jesus levde ett rent och heligt liv, finns det nu ingen anledning, varför vi inte kan "vandra såsom han vandrade" (1 Joh.2:6).

Eftersom vi är svaga som mänskliga varelser, gav Gud oss samma Andens kraft som gavs till Jesus, när han levde som människa på jorden. Vad Gud gjorde för Jesus vill han med glädje

också göra för oss, för han älskar oss som han älskade Jesus (Joh.17:23).

Hans kraft görs dock tillgänglig bara "…för oss som tror.." (Ef.1:19). Det är på grund av brist på tro på Guds ord, som troende idag är oförmögna och kraftlösa gentemot synd och Satan.

Ursäkten som djävulen får oss att använda, när vi är befallda "att gå i hans fotspår som inte begick någon synd" (1 Pet.2:21-22), är att vi som mänskliga skapelser inte kan annat än synda då och då . Men när vi ser att Jesus kom i vårt kött och inte syndade då händer två saker:

1. Vi har inte längre någon ursäkt för att synda.
2. Vi börjar förstå och få tilltro till, att vi också kan leva i seger över synden som Jesus gjorde.

Paulus´ bön är också min, när du läser den här boken; "..att vår Herre Jesu Kristi Gud, härlighetens Fader, skall ge er en vishetens och uppenbarelsens ande, som låter er få kunskap om honom (Kristus) (Ef.1:17) och "Måtte han i sin härlighets rikedom ge kraft och styrka åt er inre människa genom sin ande" (Ef.3:16).

Det är bara genom den fulla kunskapen om Kristus som vi kan lära känna kraften från den Helige Ande. Jesus är det perfekta exemplet på en andefylld människa. När vi ser hans liv, och ser hur han levde på jorden, kan vi på ett tydligt sätt förstå, vad som karaktäriserar ett andefyllt liv.

Kapitel 2

Att leva i ödmjukhet

Världen ser Guds storhet i skapelsen (Ps 19:1). Universum är så stort, att det mänskliga medvetandet inte kan förstå det. Galaxer och stjärnor har slungats ut i rymden, och de har miljarder ljusår mellan sig. Samtidigt är varje del av materian gjord av så små atomer, att man inte kan se dem med blotta ögat, och ändå innehåller varje atom hundratals roterande elektroner. Hur stor är inte vår Gud!

För en Jesu lärjungar är Guds storhet inte i första hand uppenbarad i dessa universums under, utan snarare i den ödmjukheten som fick Guds Son att utblotta sig och komma i vårt kött och identifiera sig själv med vår fallna ras.

"Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet" sa aposteln Johannes (Joh 1:14), och vi kan tillägga, en härlighet som lyste mycket starkare än den, som syntes i skapelsen.

Den store himmelske konungen kom och bodde hos oss, som en av oss i vårt kött. Han kom inte i på ett nedlåtande sätt, utan med verklig ödmjukhet och gjorde sig själv på allt sätt till vår jämlike. Vi ser Herren Jesus härlighet på ett mycket mäktigare sätt i hans ödmjukhet, än i de underbara miraklerna han gjorde.

Det är den här vägen av ödmjukhet, som den Helige Ande först av allt vill visa oss, så att vi kan lära oss att gå den i alla våra dagar. Det är på det sättet, som vi först av allt måste följa Jesus. Innan Jesus levde det rena och kärleksfyllda livet på jorden som en människa, så ödmjukade han sig själv. Detta var det första steget, och det är det första steget för oss också.

Många tusen år innan Jesus kom till jorden skapade Gud en ängel kallad Lucifer, som var perfekt i vishet och skönhet. Lucifer var utnämnd av Gud till ledaren för änglarna, men han uppfylldes av stolthet och missnöje och försökte upphöja sig själv (Hes 28:11-17; Jes 14:12-15) . Därmed förde han in synd i Guds skapelse. Gud kastade ner honom genast, och han blev Satan.

Stolthet är därför roten till varje synd och ondska i universum.

När Adam syndade, blev han också infekterad av denna sataniska stolthet.

Varje Adams barn är nu fött med denna infektion.

För att befria människan från detta gift ödmjukade Jesus sig själv.

Precis som synden kom ifrån Lucifers stolthet, så kommer vår återlösning från att Jesus ödmjukade sig själv. Vi har lika mycket av Kristi sinne som vi har av hans ödmjukhet. Detta är det ofelbara sättet att mäta andlig tillväxt.

Själva det faktum att Jesus kom från himmelens härlighet till jorden, är i sig ett fantastiskt bevis på hans ödmjukhet, men vi kan även se, att han ödmjukade sig som människa (Fil 2:8) och "blev lik sina bröder i allt" (Heb 2:17,). Han accepterade samma ställning inför Gud, som alla andra människor har. Han blev dessutom till ingenting, så att Gud skulle kunna vara allt i hans liv. Detta är sann ödmjukhet.

Världslig ära och storhet mäts utifrån en persons position, rikedom, skicklighet, familjestatus etc. Men hur annorlunda är inte Guds härlighet, som vi ser den i Jesus Kristus! Jesus var den enda person som någonsin fötts, som hade möjligheten att välja, vilken familj han skulle födas i. Ingen av oss har haft det valet.

Vad var det då för familj Jesus valde? Jo, en okänd snickarfamilj från en plats kallad Nasaret, om vilken man sa "Kan något gott komma från Nasaret" (Joh 1:46)? Josef och Maria var så fattiga, att de inte ens hade råd med att offra ett lamm som brännoffer till Gud ( Jfr Luk 2:22-24 med 3 Mos 12:8).

Vidare var Jesus, den enda person som någonsin fötts, som kunde bestämma exakt var, han skulle födas. Vilken plats valde han? Han valde en matho för djur (en krubba) i ett litet stall!

Lägg också märke till den släkt Jesus valde att födas i. Fyra kvinnor nämns i Jesu familjeträd i Matteus 1:3-6. Den första, Tamar, fick en son genom att begå äktenskapsbrott med sin svärfar Juda. Den andra, Rahab, var en välkänd prostituerad i Jeriko. Den tredje, Rut, var en ättling till Moab, som föddes som ett resultat av Lots äktenskapsbrott med sin egen dotter. Den fjärde var Urias hustru Batseba, med vilken David begick äktenskapsbrott.

Varför valde Jesus att komma genom en så skamfylld släkt? Jo, han ville kunna identifiera sig helt med Adams fallna släkte. Där ser vi hans ödmjukhet. Han önskade ingen familjeära eller fin stamtavla.

Jesus identifierade sig själv totalt med människan. Han trodde på den grundläggande jämlikheten mellan alla människor oberoende av ras, familj, status etc. Han blev ett med de minsta och de lägsta i det sociala samhällsskiktet. Han placerade sig under alla, så att han skulle kunna bli allas tjänare. Det är bara den som placerar sig under andra, som kan lyfta upp dem, och det gjorde Jesus.

Den Helige Ande förändrar oss genom förnyelsen av våra sinnen (Rom 12:2). Det är i våra tankar som fröna till sann Kristuslik ödmjukhet sås. Vi kan inte avgöra om vi har förvandlats till Kristuslikhet, genom att se på hur vi handlar eller beter oss inför andra. Det är snarare genom våra tankar, som vi kan bedöma om vi uppnått äkta Kristuslikhet. Hur är våra tankar, när vi är för oss själva? Vad tänker vi om oss själva och hur jämför vi oss med andra?

Det är bara när vi verkligen är små i våra egna tankar, som vi på ett uppriktigt sätt kan "sätta andra högre än oss själva" (Fil 2:3), och se sig själv som "den allra obetydligaste av alla heliga" (Ef 3:8).

Jesus betraktade alltid sig själv, i egenskap av sann människa, som är ingenting inför sin Fader. Därför kunde fullheten av Guds härlighet manifesteras genom honom. Han kunde med glädje underordna sig vad helst Fadern bestämde för hans liv, och helhjärtat lyda Faderns alla bud.

"När han till det yttre hade blivit människa, gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden" (Fil 2:8). Total lydnad inför Gud är det omisskännliga beviset på äkta ödmjukhet. Det finns inget tydligare bevis än detta.

I trettio år underordnade sig Jesus sina ofullkomliga fosterföräldrar, därför att det var Faderns vilja. Han visste långt mer än Josef och Maria och var syndfri i motsats till dem. Trots detta lydde han dem i allt.

Det är inte lätt för en människa att underordna sig dem, som är intellektuellt eller andligt underlägsna, men äkta ödmjukhet har inte något problem med det, för den som verkligen har sett sig själv som ingenting i Guds ögon, har inga svårigheter att underordna sig någon som Gud sätter över Honom.

Jesus valde ett ganska anspråkslöst yrke - en snickares. När han började sin offentliga tjänst, hade han inga titlar. Han var inte "pastor Jesus" och ännu mindre var han "Teologie doktor Jesus"! Han sökte aldrig eller önskade sig aldrig en jordisk position eller titel, som skulle upphöja Honom över vanligt folk, som han kommit för att tjäna. "Den som har öron han hör".

När folkhopen flockades runt honom vid ett tillfälle, och ville att han skulle bli deras kung, försvann han tyst därifrån (Joh 6:15). Han önskade att bli känd bara som "människosonen".

Han sökte aldrig eller brydde sig om äran från människor. Han levde bara inför sin Faders ansikte och var nöjd med att gå genom livet ignorerad och föraktad av människor. Endast Faderns godkännande spelade någon roll för honom.

När Jesus helade någon eller utförde ett mirakel, var han noga med att inte låta någon få veta om det, för hans mirakler var handlingar gjorda i medkänsla med en behövande individ, och inte något han gjorde för att få publicitet. Till och med när han uppväckte Jairos dotter från det döda, gav han tydliga instruktioner om, att inte låta någon få veta något (Mark 5:43). Först efter det att Jesus lämnat denna jord, blev hans liv känt, genom det hans apostlar skrev ner.

När han tog ett fat med vatten, och tvättade sina lärjungars fötter, den sista kvällen innan han korsfästes, så var detta typiskt för det, som hade kännetecknat hela hans liv. Han hade varit en tjänare åt alla människor. Han var snabb att lägga märke till, att lärjungarnas fötter var smutsiga, och han var lika snabb att ta tvättfatet och göra det nödvändiga istället för att vänta och se, om någon annan skulle göra det. Den handlingen symboliserade en livsstil i tjänst för andra. Jesus väntade inte på att bli ombedd att göra något. Han såg på behoven och gjorde det nödvändiga.

Jesus associerade sig själv intimt med de lägsta i samhällsskiktet och rörde sig bland dem som deras jämlike. Fastän han var syndfri och perfekt, så fick han aldrig andra att känna sig obekväma på grund av deras ofullkomlighet. Han hade ingen nedlåtande attityd, när han gick omkring med sina lärjungar. Det var snarare så att han rörde sig så ledigt ibland dem, att de kände sig fria att tillrättavisa honom och även ge honom råd (Matt 16:22; Mark 4:38; 9:5).

Vi ser Jesu ödmjukhet, när han i Getsemane söker gemenskapen med sina lärjungar i bön. Han ville ha Petrus, Jakob och Johannes med sig när han bad, därför att hans själ var "bedrövad, ända till döds" (Matt 26:38). Jesus var medveten om den totala svagheten i köttet, som Han hade klätt sig i. Det var därför han sökte deras gemenskap i bön.

Det är på grund av, att vi inte är ärliga nog att erkänna vår intighet, som manifestationen av Guds kraft genom oss är begränsad. Jesus har visat oss ödmjukhetens väg. Det är att erkänna vårt kötts svaghet och vår intighet som människor.

På grund av att Jesus ödmjukade sig, upphöjde Gud honom till den högsta positionen i universum (Fil 2:9). De, som går allra längst på ödmjukhetens väg, kommer att sitta med Jesus på hans högra och vänstra sida i härlighet.

Genom hela sitt liv fortsatte Jesus att gå nedåt. Han kom från himlen och fortsatte att gå ner, ner och åter ner hela vägen till korset. Aldrig en enda gång ändrade han riktning och försökte att gå uppåt.

Det finns bara två andar som opererar på jorden idag. Den ene, Satans (Lucifers) ande manar människor att röra sig uppåt både i världen och inom kristendomen. Den andre, Kristi Ande leder människor att gå neråt som deras mästare. Som vetekornet gick Jesus neråt, och alla hans verkliga lärjungar kan tydligt kännas igen på denna egenskap.

Ödmjukheten hos Jesus kan vi se, i all sin lyskraft, i hans död. Det har aldrig funnits en mer orättvis rättegång än den, som Jesus gick igenom. Ändå accepterade han plåga, förolämpning, orättvisa, förödmjukande och förlöjligande utan att säga något. Han kallade inte ner förbannelser över sina fiender. Inte heller hotade han med hämnd eller kallade på änglars hjälp. Han gav upp alla sina rättigheter som Guds son.

Den knutna näven är en träffande symbol för den mänskliga rasen. Den symboliserar både önskan att hålla fast vid sina rättigheter, sin makt och sina ägodelar, likväl som önskan att slå tillbaka då man attackeras.

Jesus å andra sidan öppnade villigt sina händer för att ta emot spikarna på korset. Hans händer var alltid öppna, givande och åter givande. Till slut gav han till och med upp sitt eget liv. Detta är sann ödmjukhet. Detta är också sann mänsklighet, som Gud hade tänkt att den skulle vara.

En Jesu lärjunge, som vill visa på gudomlig natur, måste vara villig att lida oförrätter utan att klaga.

Bibeln säger "Men om ni står ut med att misshandlas när ni har gjort rätt, då är det stort i Guds ögon. Det är vad ni kallats till. Ty också Kristus led för er skull och gav er ett exempel för att ni skulle följa i hans fotspår….Han svarade inte med skymford när han skymfades. Han svarade inte med hotelse, när han fick lida. Han överlät sin sak åt honom som dömer rättvist" (1 Petr 2:20-23).

Jesu ödmjukhet tillät honom inte att döma någon. Gud allena är domaren över alla människor, och varje människa som dömer någon annan tar därför den plats, som endast Gud är berättigad att inneha. I egenskap av människa på jorden sa Jesus "jag dömer ingen" (Joh 8:15). Han överlät all dom till sin Fader. Där ser vi också skönheten i hans ödmjukhet.

Jesus underordnade sig villigt den förödmjukande död, som hans Fader planerat för honom. Bortom de mänskliga instrument, som planerade och utförde korsfästelsen, kunde han urskilja Faderns hand, och han drack villigt av bägaren, som Fadern räckte honom (Joh 18:11).

"Han gjorde sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors" (Fil 2:8).

Detta är den sanne Jesus i skrifterna. Till skillnad från moderna evangelister var han inte ärad som en kändis eller filmstjärna. Tvärtom var han föraktad och tillbakavisad av människor; och världen blev kvitt honom genom att nagla fast honom på ett kors.

Idag är världen inte annorlunda, och lärjungen är inte förmer än sin Mästare. En kristenhet som är populär, och som får ära från världen, är en förfalskning av den sanna tron. Hela Jesu liv - från födelse till död - demonstrerar det faktum att "det människor sätter högt är skändligt (avskyvärt) i Guds ögon" (Luk 16:15).

Jesus sa, "Lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta" (Matt 11:29). Ödmjukhet var det huvudsakliga, som Jesus bad sina lärjungar att lära sig av Honom, och det är detta vi också måste lära oss av honom.

Kapitel 3

Att leva i helighet

Gud är ljus och kärlek (1 Joh.1:5, 4:8). Han "bor i ett ljus, som ingen kan nalkas" (1 Tim 6:16). Eftersom han är helig, kallar han också oss att vara heliga. Men helighet för en mänsklig varelse kan komma bara genom frestelser. Adam skapades oskyldig utan att ha någon vetskap om gott och ont. Gud ville att han skulle bli helig. Därför tillät Gud, att han blev testad.

Trädet med kunskap om gott och ont hade skapats av Gud själv och var i sig själv inte ont. Trädet existerade i en värld över vilken Gud hade uttalat orden "mycket gott" (1 Mos.1:31). Det var mycket gott eftersom det erbjöd Adam möjligheten att bli helig genom att stå emot frestelse. Bibeln säger "skatta er bara lyckliga mina bröder när ni utsätts för prövningar av olika slag" (Jak1:2), eftersom prövningar ger oss möjlighet att få del av Guds helighet (Heb 12:10) och att bli "fullkomliga och hela utan någon brist" (Jak.1:4).

När vi ser på Jesu helighet, ser vi inte på den ärvda helighet han hade som Gud, för detta skulle inte vara något exempel för oss. Vi ser på honom som på en, som har prövats på alla sätt och varit som vi men utan synd (Heb.2:17, 4:15).

Jesus är vår förelöpare (Heb.6:20), som sprang samma lopp som vi måste springa. Han beredde vägen för oss, så han säger "följ mig" (Joh.12:26). När vi ser på honom, som har sprungit loppet före oss, kan vi också springa med uthållighet utan att tvivla och bli modfällda (Heb.12:1-4).

Jesus uthärdade varje frestelse, som någonsin kan komma över någon människa. Han var frestad "på alla sätt och var som vi". Det sägs klart och tydligt i Heb.4:15. Detta finns där för att uppmuntra oss. Jesus utövade ingen kraft, som inte erbjuds oss av Gud idag. Han mötte och segrade över frestelsen som människa i den styrka, som gavs honom av Fadern genom den Helige Ande.

Satan har alltid sagt till människan, att Guds bud är tunga och omöjliga att lyda. Jesus kom och bevisade, att detta var lögn, genom att han levde ett fullkomligt och lydigt liv. Om vi hade haft någon frestelse att stå emot eller någon befallning från Gud att lyda, som inte Jesus hade mött, då skulle vi på denna punkt ha en ursäkt att synda. Om Jesus hade levt detta fullkomliga liv med en kraft, som vi inte hade tillgång till och med vårt kötts svaghet, då skulle hans liv inte kunnat vara ett exempel, som vi kan följa. Inte heller kunde det vara en uppmuntran för oss, i den stund när vi frestas. Jesus visade genom sitt liv som människa på jorden, att den kraft som Gud gjort tillgänglig för oss är tillräcklig för att möta de krav, som vi ser i hans ord.

"Vi har inte en överstepräst, som är oförmögen att känna med våra svagheter, utan en som har prövats på alla sätt och varit som vi men utan synd" (Heb.4:15). Jesu syndfria liv är Guds demonstration för världen av det liv, som är möjligt för en människa att leva genom den Helige Andes kraft, d v s att ha total seger över synd och att lyda Gud med glädje. Om vi förblir i honom och lyder honom KAN vi "leva såsom han levde" (1.Joh.2:6).

Jesus mötte alla de lockelser att synda, som vi möter varje dag. Fadern tog honom igenom varje frestelse, som kan komma över en människa. På så sätt utrustades han att bli vår ledare och översteprästs (Heb.2:10,17,18. 5:7-9). I alla dessa situationer förnekade han sig själv och dödade köttets begär, som frestade honom att synda. På detta sätt led han ständigt i sitt kött.

Skriften pekar på honom som vårt exempel: "När nu Kristus har lidit med sin kropp, skall också ni väpna er med hans sätt att tänka. Ty den som lider med sitt kött har slutat att synda, så att han resten av tiden här i kroppen inte lever efter sina mänskliga begär utan efter Guds vilja" (1.Pet.4:1-2). Jesus visade genom sitt liv av "lydnad intill döden" att det är mindre förödande att lida, vad som än kan inträffa, än att vara olydig mot Gud ens på en enda punkt.

Kontentan av all synd finner vi i detta att välja att göra sin egen vilja. Kontentan av helighet hos en människa är att finna i att förneka sin egen vilja och göra Guds vilja. Så levde Jesus. Han sa: "Jag söker inte min egen vilja, utan dens vilja som har sänt mig ….jag har inte kommit för att göra min egen vilja utan dens vilja som har sänt mig…Inte som jag vill utan som du vill" (Joh.5:30, 6:38. Matt.26:39).

Jesus gav upp sin egen mänskliga vilja som ett ständigt offer till sin Fader, även när det innebar intensivt lidande. Vi har fått veta att "under sitt liv på jorden uppsände han med höga rop och tårar enträgna böner" (Heb.5:7). Jesus hade varnat sina lärjungar i Getsemane trädgård att det, på grund av det mänskliga köttets svaghet, bara är genom att vaka och be, d v s genom att söka hjälp från Gud, som frestelser kan besegras (Matt 26:36). Han bad själv, och det var enbart därför han segrade.

Jesus sa till sina lärjungar strax innan han gick till Getsemane, att dagen snart skulle komma, när de också skulle kunna göra de gärningar, som han gjorde, eftersom Fadern skulle ge dem den Helige Ande som hjälpare (Joh.14:12,16). Jesus kom inte för att göra oss till mirakel-görare utan för att göra oss heliga. "Hans gärningar" var helighetsgärningar, gärningar av lydnad för Fadern. Detta är de gärningar han lovar, att vi skall kunna utföra. Han utförde dem alla, som en människa fylld av den Helige Ande.

När lärjungarna blev fyllda av den Helige Ande på pingstdagen, fick dom också kraft att göra de lydnadsgärningar, som Jesus gjorde. Under Jesu liv på jorden hade dom fått kraften att hela sjuka, uppväcka döda, rena spetälska och kasta ut demoner (Matt.10:8) men inte kraften att segra över synden. För detta måste de vänta på att bli fyllda av den Helige Ande på pingstdagen.

Den Helige Andes fullhet är tänkt att göra det möjligt för oss att göra "de gärningar som Jesus gjorde" eller med andra ord "göra Guds vilja" (se Joh.4:34). Det är ett underbart liv som Gud erbjuder oss i det nya förbundet.

"Det som var omöjligt för lagen, svag som den var genom den syndiga naturen, det gjorde Gud genom att sända sin egen Son som syndoffer, han som till det yttre var lik en syndig människa, och i hans kropp fördömde Gud synden. Så skulle lagens krav uppfyllas i oss som inte lever efter köttet utan efter Anden. (Rom.8:3-4).

Innebörden för vår del, av detta att Jesus mötte frestelse och övervann, är att han därmed har öppnat en väg för oss, på vilken vi kan följa honom.

Vägen som Jesus har öppnat kallas "den nya och levande vägen" i Heb.10:19-20: "Så kan vi bröder, tack vare Jesu blod frimodigt gå in i helgedomen på den nya och levande väg genom förhänget - hans kropp - som han har invigt åt oss".

Det var i det Allra Heligaste i templet, som Guds härlighet bodde. Det är den platsen, som Jesus har öppnat vägen till för oss, för att vi skall kunna följa honom och ta del av hans helighet. Han är förelöparen, som först av alla har gått igenom förhänget, som är vårt kött (Heb 6:20). Vi skall nu springa loppet och se på honom, som vårt exempel (Heb 12:1-2).

Vi behöver inte riva isär förhänget, för det har redan rivits isär av Herren en gång för alla.

Men vi måste följa honom längs den vägen - korsets väg, vägen som innebär död för köttet och dess begärelser. Det var på grund av köttets död, som man kunde se Guds härlighet och helighet i Jesu liv, och det finns ingen annan väg för oss. Om vi bär denne "Jesu död" i vår kropp, då och bara då kommer det rena och heliga livet, "Jesu liv bli synligt i min kropp" (2 Kor. 4:10).

Den Helige Ande i oss vill alltid leda oss, som han ledde Jesus, längs korsets väg. Detta är den väg, längs vilken vi mer och mer skall kunna ta del av hans härlighet. Så här var det för Jesus själv, och det kommer att bli på samma sätt för alla, som följer samma väg.

Jesus kom för att vi också skulle bli delaktiga av gudomlig natur, så att samma liv, som var i honom också skulle kunna vara i oss.

"Ty allt, som leder till liv och gudsfruktan har hans gudomliga makt skänkt oss ….Han har gett oss sina stora och dyrbara löften, för att vi tack vare dem skall bli delaktiga av gudomlig natur (2 Pet.1:3-4)

Gud har inte lovat att göra oss fullkomligt syndfria på denna jord, men vi har att sträva ivrigt mot fullkomlighet, och vi kan leva i seger över medveten synd.

Vi har sett att Jesus var frestad i allt liksom vi är. Några av våra starkaste frestelser är de, som kommer för att attackera vårt tankeliv. Så måste det också ha varit för Jesus. Ändå syndade han aldrig. Vi kan också vinna seger i vårt tankeliv.

Jesu tal var rent. Inget orent lämnade någonsin hans läppar, inte heller något tomt prat. Han talade alltid sanning. Det fanns inget bedrägligt i hans mun. Ingen kunde någonsin engagera Jesus i samtal, om hur man skulle göra för att tjäna mer och mer pengar (utöver vad man behövde). Han var helt enkelt inte intresserad av dessa saker. Hans medvetande rörde sig omkring tingen därovan och inte omkring världsliga saker. Han använde materiella saker, men han älskade dem inte. Han var hellre inte attraherad av någon av dem.

Jesu helighet var invärtes. Det var inte en utvärtes fromhet som tog sig uttryck i mat, kläder eller tankar. Han var ingen asket eller eremit. Han levde mitt i den alldagliga världen, klädde sig som andra på hans sociala nivå gjorde, åt och drack normalt (Luk.7:34) och njöt av det goda, som Gud har givit oss att glädjas åt i denna värld (1Tim.6:17). Han var inte njutningslysten i fråga om mat. Han disciplinerade sig själv att inte använda sin mirakelkraft för att göra stenar till bröd även efter 40 dagars fasta. Han umgicks inte bara med religiösa människor utan också med värsta typen av syndare och förblev fläckfri. Hans helighet var huvudsakligen invärtes.

Det var inte bara synd, som Jesus undvek. Han gav också upp många legitima nöjen, som var onyttiga, eller som han inte kunde hänge sig åt utan att offra någon del av Faderns angelägenheter, som han kommit för att fullgöra (1 Kor.6:12).

Jesu helighet utgick från ett liv i meditation på Guds Ord. Han kände till ordet grundligt vid 12 års ålder, på grund av mödosamt mentalt arbete med att meditera på skrifterna och söka Andens ljus över Ordet. Han visste mer än de lärda doktorerna i teologi, eftersom han sökte efter uppenbarelser från Anden. Jesus gick inte på bibelskola. Han lärde sig under sin Faders ledning, liksom de sanna profeterna i gamla testamentet gjorde - Moses, Elia, Elisa, Jeremia Johannes döparen etc. Ingen sann profet i bibeln kom någonsin från en bibelskola. Låt oss komma ihåg det! [1]

Jesus studerade Ordet och lydde det. På det viset blev Ordet ett kraftfullt vapen i hans hand, inte bara i hans strid mot Satan (Matt.4:1-11) utan också i hans predikotjänst. Han talade med auktoritet. Hans predikningar gick emot den populära traditionen, som proklamerades av skolade och laglärda på den tiden.

Han avslöjade fariséernas hyckleri och världslighet. Han sa till dom, att dom var bundna av helvetet, trots deras doktrinära fundamentalism (Matt.23:33). På samma gång avslöjade han fel i doktriner och i tolkningar av skriften, som sadducéerna hade (Matt 22:23-33).

Jesus sökte aldrig popularitet i sin förkunnelse. Han skulle med glädje ha accepterat tortyr och plåga hellre än att ge avkall på en gnutta av sanningen. Han trodde inte på "fred och enhet till varje pris". Även hans fiender erkände "Vi vet att du är mycket ärlig, och att du lär ut sanningen oberoende av konsekvenserna, utan rädsla och utan egen vinning" (Matt.22:16 Levande bibel).

Vi kan också se heligheten hos Jesus i hans nit för renhet i Guds hus (Joh.2:14 ff). När han kom till templet och såg hur människorna tjänade pengar i religionens namn brann helig vrede i honom, och han drev ut dem med en piska.

Bibeln uppmanar oss att vredgas men inte synda (Ef.4:26). När de romerska soldaterna slog Jesus och piskade honom på Pilatus´ gård, så stod han tålmodigt ut med det. När det gällde sin egen person, så blev Jesus aldrig ens arg. Vrede i den situationen skulle ha varit synd, men när det gällde renhet i Guds hus, så var det skillnad. Att där avstå från vrede skulle vara synd. [2]

Han använde piskan den dagen utan att störas av, att folk kunde missförstå honom och tro, att han hade förlorat kontrollen över sig själv och givit efter för köttet. Han levde inte i något stycke inför människor. Han kom med ett svärd (Matt.10:34) och han använde det skoningslöst. Det skar, sårade och gjorde ont och manifesterade på det sättet Faderns härlighet.

Jesu liv var det vackraste, det mest välordnade, det mest fridfulla och det lyckligaste liv, som denna värld någonsin har sett. Detta på grund av hans totala lydnad för Guds Ord.

Kapitel 4

Att leva i kärlek

Vi har sett att Gud är både ljus och kärlek. Guds härlighet kunde ses i Herren Jesus, som var full av både ljus och kärlek. Ljus och kärlek är oskiljaktiga. Sann helighet är full av kärlek, och sann kärlek är fullkomligt ren. Vi har skilt begreppen åt här, för att vi skall förstå det hela bättre.

Om någon menar sig ha helighet men inte uttrycker kärlek, så är det inte genuin kärlek han har utan fariseisk rättfärdighet. De som å andra sidan påstår sig ha stor kärlek till alla men inte lever i renhet och rättfärdighet är bedragna och tror att deras sentimentalitet är gudomlig kärlek.

Fariséerna hade en rättfärdighet, som var stel och torr. De var som beniga skelett, hårda och motbjudande. De hade vissa sanningar, men dessa var snedvridna och missriktade.

Jesus hade hela sanningen. Han stod för varje Guds lag till punkt och pricka, mer än vad fariséerna gjorde, men han var inte bara ben. Benen var täckta med kött, som Gud hade menat att människan skulle vara. Ljuset var omslutet av kärlek. Han talade sanning, men med kärlek (Ef 4:15). Hans ord hade auktoritet men de var också nådefulla (Luk 4:22, 36).

Detta är den natur, som den Helige Ande önskar visa och manifestera genom oss.

Gud ÄR kärlek. Det är inte bara det, att han agerar kärleksfullt. Han ÄR till själva sitt väsen KÄRLEK. Guds härlighet, som den uppenbaras i Jesus, manifesterar detta tydligt. Jesus utförde inte bara kärlekshandlingar. Han gick omkring och gjorde gott (Apg 10:38), men det var därför, att Guds kärlek överflödade från hela hans varelse.

Kärlek har sin källa i vår inre människa liksom helighet och ödmjukhet. Det är från den andefyllda människans inre, som strömmar av liv flyter fram (Joh 7:38, 39). Våra tankar och attityder, även om vi aldrig ger uttryck för dem, ger en doft till våra ord och handlingar och till vår personlighet. Andra kan lätt upptäcka den här doften. Ord och handlingar av kärlek betyder ingenting, om våra tankar och attityder till andra förblir själviska och kritiska. Gud önskar sanning i hjärtegrunden (Ps 51:8).

Jesus satte stort värde på alla människor, och därför respekterade han alla. Det är lätt att respektera dem som är gudomliga, kultiverade och intelligenta. Vi kan också tro, att vi har uppnått en hög nivå, när vi älskar alla våra kristna trossyskon, men Guds kärlek uppenbarade sig i Jesu, i det att han älskade alla människor. Jesus föraktade ingen för dennes fattigdom, okunnighet, fulhet eller brist på kultur. Jesus konstaterade att hela världen, och allt den innehöll, inte var lika värdefull som en enda människas själ (Mark 8:36). Det var så han värderade varje mänsklig varelse, och han gladdes åt varje människa. Han såg hur människorna var lurad och bundna av Satan, och han längtade efter att befria dem.

Jesu längtan, född ur kärleken, var så stor, att han var villig att betala det yttersta och avgörande priset för att befria människorna från syndens grepp över deras liv. Eftersom han var vilig att dö för människan för att befria henne från synden, så förtjänade han rätten att predika kraftfullt mot synden. Vi har ingen rätt att predika mot synden, om vi inte har dömt den synden i vårt eget kött och segrat över den, och inte heller om vi är ovilliga att dö, om det är nödvändigt, för att rädda andra från den synd, som vi predikar emot. Detta är vad som menas med att "tala sanning i kärlek" (Ef 4:15).

Det är värmen i de kärleksord vi talar, som producerar frukt till Guds ära hos andra, som lyssnar. Fastän det är gott om ljus vid Nordpolen och Sydpolen, så växer ingenting på grund av brist på värme.

Jesus såg tydligt det relativa värdet på människor och materiella saker. Han visste att människor hade skapats för att bli älskade och saker för att bli använda. På grund av syndens förvrängda inflytande har förhållandet blivit det motsatta. Saker blir älskade och människor utnyttjade för själviska syften.

Jesus såg att människor var långt mera värda än saker. Han älskade människorna så mycket, att han identifierade sig fullständigt med dem och fick dem att känna sig önskade. Han delade deras bördor och hade vänliga ord för de nedslagna och ord till uppmuntran för dem, som var förlorare i livets strider. Aldrig såg han på någon mänsklig varelse som värdelös. De kunde vara råa och ohyfsade, men de var fortfarande människor, som behövde bli återupprättade.

Saker däremot betydde ingenting för honom. Materiella saker har inget värde alls, om de inte används till andras fördel. Man kan föreställa sig, att om grannes barn kom in i Jesu snickarverkstad och förstörde något dyrbart, så störde det inte Jesus på något sätt, för barnet var långt mer värdefullt och viktigt än den förstörda saken. Jesus älskade människor inte ting. Saker skulle användas för att hjälpa människor.

Den Helige Ande förnyar vårt sinne, så att vi kan se saker från Guds synpunkt (Kol 1:9). Att älska en person är att se honom, som Gud ser honom - med medkänsla.

Gud gläder sig över sitt folk med jubel (Sef 3:17), och eftersom Jesus var fylld med Guds ande, så delade han Faderns glädje över sina barn. Så kommer det också att bli för alla, vars sinne blivit förnyat, så att de ser på människor från Guds synpunkt. De tankar Jesus hade om andra människor var alltid och ständigt kärlekens tankar - aldrig kritiska tankar för deras fumlighet och opolerad sätt. Människor kunde därför upptäcka hans andes ljuva väldoft, och vanligt folk lyssnade gärna på honom (Mark 12:37). Detta är den kärlek, som Gud fyller våra hjärtan med i överflödande mått, när vi är fyllda av den Helige Ande (Rom 5:5).

Jesus var ständigt rörd av medlidande med de sjuka, behövande, hungriga och dem, som inte hade någon herde. Han gjorde deras misär till sin egen och hade därför förmåga att trösta dem. Vi kan trösta andra i deras misär bara i den utsträckning, som vi kan identifiera oss själva med dem, som lider. Jesus var känslig för de outtalade behoven hos andra, på grund av att han använde sin fantasi till, att placera sig själv i deras ställe och kunde därför förstå deras problem. Han blev mycket bedrövad en gång, när han såg människor, som var så hårdhjärtade, att de inte hade någon medkänsla med en behövande person (Mark 3:5).

I sin relation till människor, så dog Jesus ständigt från sitt självliv. Han blev aldrig förnärmad av något, som någon gjorde eller sa till honom. Inte eller blev han förnärmad, när andra missade att hjälpa honom eller göra något för honom, för han förväntade sig inget från andra. Han kom inte för att bli tjänad utan för att tjäna.

Eftersom Jesus bar sitt kors varje dag, blev han inte irriterad på någon, hur oförskämd och dum denne än kunde vara. Trögheten hos andra gick honom aldrig på nerverna. Inte heller gjorde oordning, oaktsamhet hos andra honom otålig. En fullkomlig människa kan lätt stå ut med ofullkomliga människor. Bara ofullkomliga människor tycker att ofullkomlighet hos andra är omöjligt att tolerera. Tålamod är ett av de viktigaste uttrycken för vår kärlek till andra.

Betänk Jesu härlighet i hans kärleksfulla tal.

Jesus förminskade inte andra eller fällde anmärkningar och skämt om dem, som sårade dem. Han diskuterade aldrig lärjungarnas tillkortakommanden bakom deras rygg. Det är verkligen förvånande att han under dessa tre år inte avslöjade Judas inför dom andra elva lärjungarna. Dom visste ingenting, för under den sista måltiden så kunde ingen av dom elva gissa vem, som skulle förråda Mästaren.

Jesus använde sin tunga till att uppmuntra och förmana andra och därmed göra sin tunga till ett livets instrument i Guds hand. Han använde sin tunga till att tala lugnande ord till den trötte och missmodige (Jes 50:4), och även som ett svärd för att slå ner stoltheten och högmodet (Jes 49:2).

Hur uppmuntrade måste inte den romerske officeren och den kananeiska kvinnan ha känt sig, när de hörde Jesus offentligt berömma dem för deras tro (Matt 8:10; 15:28). Den syndiga kvinnan, som berömdes för sin kärlek (Luk 7:47) och Maria från Betania som Jesus berömde för hennes kärleksfulla offer (Mark 14:6) kunde väl aldrig glömma Jesu ord.

Hur styrkt måste inte Petrus ha blivit genom Jesu försäkran, att han skulle be för honom (Luk 22:32). Det var bara några få ord, men vilken styrka och uppmuntran de medförde.

Många andra måste ha fått höra ord från Jesu läppar, som lyfte dem andligen, för det sägs i Jes 50:4 att Jesus lyssnade dagligen till Faderns röst, så att han skulle kunna ha ett passande ord för de trötta själar, som kom i hans väg varje dag.

Jesu rättfärdighet var inte sådan, att den gav honom ett svårmodigt utseende. Nej, han var smord med glädjens olja (Heb 1:9). Han hade en så överflödande glädje på kvällen före sin korsfästelse, att han kunde säga till sina apostlar "..min glädje skall var i er" (Joh 15:11). Han gick omkring överallt och spred denna glädje till glädjefattiga dystra själar.

Han var vänlig mot alla människor och knäckte aldrig ett brutet strå och kvävde aldrig en tynande veke (Matt 12:20). Han såg den goda sidan i svaga och syndiga människor och hoppades på det bästa för var och en. Han var den sorts person, som man längtade att vara tillsammans med, för han var förstående, god och vänlig. Bara de som var stolta och hade hemliga synder undvek honom.

Jesu kärlek var inte sentimental. Den sökte det allra bästa goda för varje person, därför tvekade han inte att ge ett tillrättavisande ord, när han såg att det fanns behov av detta. Han tillrättavisade Petrus skarpt, för att han försökte få honom bort från korset - och detta också med så starka ord som, "Håll dig på din plats Satan" (Matt 16:23).

Han gav Jakob och Johannes skarp tillrättavisning för att de sökte hedersplatser, och för att de ville ta hämnd på samarierna (Matt 20:22, 23; Luk 9:55). Han tillrättavisade också lärjungarna sju gånger för deras otro.

Jesus var aldrig rädd för att säga sanningen, även om det sårade andra, för hans hjärta var fyllt av kärlek till dem. Han var inte rädd för att ryktet om hans vänlighet skulle gå förlorat, genom att han använde starka ord. Han älskade andra mer än sig själv, så han var villig att offra sitt goda rykte för att kunna hjälpa dem. Därför sade han hellre sanningen tydligt, för att människor inte skulle gå evigt förlorade. Människors eviga väl betydde långt mer för honom än deras åsikter om honom.

Petrus beskrev Jesu tjänst som att "han vandrade omkring och gjorde gott" (Apg 10:38). Detta sammanfattar verkligen hans liv. Han var inte bara en bra predikant, och inte heller var han bara intresserad av att vinna själar. Han älskade hela människan och gjorde gott både för deras kropp och för deras själ, varthelst han kom.

Hans fiender hånade honom och kallade honom "en vän till tullindrivare och syndare" (Luk 7:34), och det var precis, vad han var, en vän till de mest avskydda människorna i samhället.

Det är inte naturligt för människan att gå omkring och göra gott och bli vän med de utstötta i samhället. När det görs, så är det ofta av själviska motiv, men Jesu kärlek till de utstötta och de som var utan vänner var osjälvisk och ren.

Vi kan inte manifestera Kristi natur genom kulturell förfining, utan bara genom att dö från det som är naturligt, och ta emot det som är gudomligt från den Helige Ande.

Jesu kärlek gjorde det möjligt för honom att tjäna sina lärjungar med glädje och att göra smutsiga jobb för dem - som att tvätta deras fötter. Det gjorde han inte för att göra intryck på dem med sin ödmjukhet, utan det var ett naturligt utflöde från honom av hans kärlek till dem.

Mänsklig godhet och kärlek har alltid någon baktanke, som att söka ära eller någon annan självisk orsak. Den mänskliga godheten är lika korrupt som sitt ursprung. Det är bara gudomlig kärlek, som inte är korrupt. Jesus gjorde inte gott med någon tanke på personlig vinning. Hans godhet var en manifestation av hans Faderns natur, som "låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga" (Matt 5:45).

Guds natur är att göra gott och att ge och åter ge. Det är lika naturligt för honom, som det är för solen att skina. Detta var den härlighet, som manifesterades i Jesu liv. Han gjorde hela tiden gott, tjänade andra, hjälpte andra och gav vadhelst han kunde till andra.

Orden i Joh 13:29 visar vad lärjungarna hade sett av Jesu hantering av pengar i den offentliga tjänsten. Jesus använde pengar bara för två syften, nämligen till att köpa vad som var nödvändigt OCH till att ge till de fattiga.

Jesus hade lärt sina lärjungar att "det är saligare att ge än att få" (Apg 20:35), och han hade demonstrerat med sitt liv, att det lyckligaste och mest välsignade liv en människa kan leva på denna jord är ett liv helt för Gud och andra, på det sättet att man ger sig själv och allt man äger för att välsigna andra.

Jesus grät och bad för dem, som han predikade för. Han grät över Jerusalem, för att människorna inte tog emot Guds ord. Han hade gråtit över hycklarna i templet, innan han gick in och använde piskan för att driva ut dem (Luk 19:41, 45). Bara den som gråter är kvalificerad att använda piskan.

Ingen människa på jorden har någonsin haft ett sådant viktigt arbete att uträtta, som Jesus hade. Ingen människa har någonsin så komprimerat ett nyttigare arbete i offentlig tjänst, som Jesus gjorde på 3 år. Han måste ha varit upptagen dag och natt. Under av under, han utsåg inte någon assistent, som skulle reglera människors tillträde till honom. När hans lärjungar försökte agera som hjälpreda åt honom i detta avseende, så tillrättavisade han dom (Mark 10:13-15).

Han gjorde alltid sig själv fritt tillgänglig för alla människor, fastän han hade en "mirakel-ministry", som långt överskrider någon annan människas (ett faktum som förmodligen gjorde, att många människor gjorde anspråk på hans tid).

Hans släktingar trodde att han hade förlorat förståndet, när han tillät sådana förhållanden, att han inte ens hann äta, för att få tid att betjäna människor med behov (Mark 3:20, 21).

Folk visste, att man fritt kunde närma sig Jesus. Det var därför som Nikodemus kände sig fri att besöka Jesus sent på natten sedan Jesus hade avslutat en jobbig dag med att predika. Nikodemus visste mycket väl att han skulle vara välkommen. Jesus gav intryck till människor, att dom var välkomna att komma till honom dag som natt.

En dag efter solens nedgång fördes de sjuka till honom - det var ett stort antal - och Jesus lade sina händer på var och en av dem (Luk 4:40). Det måste ha tagit många timmar för honom, men han försökte inte förkorta processen genom att be en "massbön" för dem. Han var intresserad av var och en av dem och ville ge dem individuell uppmärksamhet. Det faktum att han därvid skulle missa middagen och många timmars sömn gjorde honom ingenting.

Jesus ansåg inte att hans tid var hans egen tid. Han gav sig helt till människorna. Människor med behov kunde dra nytta av honom, hans tid, hans ägodelar, och alla hans resurser (Jes 58:10). Han var villig att ha det obekvämt, och han var aldrig upprörd, när det blev obekvämt eller när människor inkräktade på hans privatliv.

De mäktiga övernaturliga Andens gåvor, som manifesterades genom honom välsignade folket, därför att Guds kraft i honom var isolerad med Guds kärlek och medkänsla. Likt en oisolerad elektrisk ledning kan mirakler utan kärlek och medkänsla orsaka andlig död.

Kärleken och omtanken hos Jesus sträckte sig också till hans köttsliga släktingar. Han hade inte den snedvridna idén om "tjänst för Gud", som fariséerna hade, som uppmuntrade människor, som hade gått in i "heltidstjänst för Gud", att försumma sina behövande föräldrar, därför att dom var tvungna "att älska Gud mer än sina föräldrar" (Mark 7:10-13). När Jesus var döende på korset, så var han omtänksam nog att ordna för sin mors framtid (Joh 19:25-27).

Jesus levde så effektivt nyttigt för Gud och andra att han, även när han var döende, gav sig tid att leda en tjuv till frälsning. När han hängde där på korset var han omedveten om sitt eget lidande och om hånet och hatet från andra. Han var mer angelägen om att de som korsfäste honom skulle få sina synder förlåtna (Luk 23:34).

Jesus besegrade alltid det onda med det goda. Floder av hat från andra kunde inte kväva den kärlekens eld, som fanns i honom (Höga visan 8:7). Detta är den kärlek han ger oss genom sin Ande, så att också vi kan älska varandra, som han älskade oss (Joh 13:34,35:Rom 5:5). Detta för att vi också skall manifestera den gudomliga naturen.

Kapitel 5

Att leva i Anden

I de senaste tre kapitlen har vi sett hur Jesus levde på jorden; i ödmjukhet, helighet och kärlek.

Nu är faran att vi tänker, att vi kan imitera Jesus på dessa områden och på det sättet bli lik honom. Guds härlighet skall inte manifesteras genom att imitera Jesus, utan genom att vi blir delaktiga av gudomlig natur.

Många icke-kristna, som har beundrat Jesus genom historien, har försökt att imitera hans ödmjukhet, renhet och kärlek och har gjort det ganska bra, men det är som elden på en vacker bild, som inte ger någon värme.

Imitationer av diamanter kan vara så lika äkta ädelstenar, att bara en expert kan se skillnaden, men de är bara glasbitar och vid en jämförelse värdelösa. Människan är expert på att imitera, även när det gäller att imitera Jesus.

Hur skall vi nu kunna undslippa att bli bedragna? Hur skall vi kunna veta, om vi bara imiterar Jesus, eller om vi verkligen har blivit delaktig av gudomlig natur?

Det finns bara ett sätt, och det är, att tillåta den Helige Ande att använda Ordet för att visa på och separera det själsliga från det andliga i våra liv (Heb 4:17). Om vi inte skiljer det själsliga från det andliga, kan vi bli i högsta grad lurade och dessutom vara okunniga om, att vi är lurade.

Vad troende behöver förstå mest av allt idag är, hur deras tankekraft, känslor och vilja kan hindra den Helige Andes verk. När vi inte kan skilja mellan själiska och andliga aktiviteter, så är det inte bara möjligt att bli lurad av våra egna hjärtan, utan också av onda andar, som härmar Guds verk.

De flesta troende är totalt okunniga om skillnaden mellan själiska och andliga aktiviteter, därför att dom inte har mognat i sitt andliga liv till den nivå, där vidare mognad kräver, att man kan skilja mellan det själsliga och det andliga.

En elev i nionde klassen kanske inte förstår skillnaden mellan differentialkalkyl och integralkalkyl, och eventuellt tror han, att det är samma sak, eftersom han inte har avancerat tillräckligt i matematikstudierna till den punkt, där fortsatt utveckling är beroende av att han kan skilja på de olika formerna av räknesätt.

Om du är nöjd med, att av människor bli betraktad som rättfärdig, god, vänlig och medkännande, då kommer du inte att längre än att vara en själisk kristen och inte längre än, att du bara försöker imitera Jesus.

Paulus delade in kristna i tre kategorier:

1. den andliga människan (1 Kor 3:1)

2. den själiska människan (1 Kor 2:14 och

3. den köttsliga människan (1 Kor 3:1)

I 1 Tess 5:23 finns också denna trefaldiga uppdelningen av den mänskliga varelsen i ande, själ och kropp.

När vi styrs av kroppens önskningar, så är vi köttsliga. Vi kan besegra dessa önskningar och bara bli själiska - styrda av sinnets och känslans önskningar. En andlig människa är den som styrs av den Helige Ande, och vars kropp och själ är under Andens kontroll.

Fastän den själiska människan nödvändigtvis inte behöver vara fientlig mot Gud, som den köttsliga människan är (Rom 8:7), så kan hon ändå inte ta emot eller förstå andliga verkligheter (1 Kor 2:14), för detta är dårskap för henne. Även skillnaden mellan själ och ande blir, när den presenteras för henne, dåraktig och ett onödigt hårklyveri, eftersom hon är nöjd med att vara själisk och få ett bra vittnesbörd från människor. Den som söker ära från människor kan aldrig avancera förbi den själiska nivån.

I dessa dagar med bedrägeri i stor skala inom den kristna kyrkan, med många röster och manifestationer, som alla gör anspråk på att komma från Gud, så är det viktigt som aldrig förr, att vi skiljer mellan själiska och andliga aktiviteter, om vi skall kunna undvika den ondes list.

Den första människan Adam blev en själ. Den siste Adam blev en livgivande ande (1 Kor 15:45).

Vi som har blivit befriade från ledarskap under den förste Adam och förda in under Kristi (den siste Adams) ledarskap måste förstå, vad det innebär att sluta leva utifrån vår själ och istället leva utifrån Anden.

Det är inte tillräckligt att det köttsliga blir inaktivt. Det själiska, som visserligen syns mindre avskyvärt, är lika farligt för den andliga tillväxten, och måste därför också tas itu med. Vi måste varje dag söka och arbeta på en mer omfattande frälsning, inte bara från syndens makt utan också från den oroliga aktiviteten i vår själ.

Själiska människor kommer aldrig att kunna förstå, varför Jesus talade som han gjorde vid vissa tillfällen. En gång när han var mitt i en folkmassa, och man sa till honom, att hans släktingar ville träffa honom, så pekade han på sina lärjungar och sa, att de var hans närmaste släktingar (Matt 12:49, 50).

Hans släktingar och andra måste ha tyckt, att det var ett uttalande utan finkänslighet och aktning, men Jesus ville inte ha någon själisk bindning till sina släktingar.

Inte ens Jesu lärjungar förstod nog varför Jesus måste vara så hård i sin tillrättavisning av Petrus, när han sade till honom, "Håll dig på din plats Satan".

Själiska människor kan aldrig göra sådana uttalanden, för de undrar alltid vad andra skall tycka om dem.

Vi kan ha besegrat köttsliga synder, men den frågan som ställs till oss nu är, om vi kommer att leva utifrån våra mänskliga resurser i ett själiskt liv, när vi söker att bli lik Jesus, eller utifrån kraften i ett gudomligt liv.

Kommer vi att söka bli fullkomliga utifrån vår egen förmåga eller utifrån den Helige Ande (Gal 3:3)?

Själiskhet är ett hinder för andlig tillväxt. När Petrus försökte få Jesus bort från korset, så gjorde han det utifrån en intensiv mänsklig kärlek för Kristus, men Jesus förstod, att detta var djävulens tilltal. Jesus sa till Petrus, "dina tankar är inte Guds (andliga) utan människors (själiska)" (Matt 16:23). En själisk kristen är en vars tankar fortfarande styrs av "adamslivet". De kan vara mänskligt kärleksfulla på ett intensivt sätt, som även bottnar i en önskan att var rättfärdiga, utan att det för de skull är gudomliga.

När Gud skapade människan gjorde han henne med ande, själ och kropp (1 Tess 5:23). Människan skapades för att bli Guds tempel. När Gud gav Moses mönsterbilden för tabernaklet, så kunde man se samma trefaldiga uppdelning där. Tabernaklet symboliserade nämligen människan, som var platsen där Gud skulle bo.

Tabernaklet hade tre delar. En del var öppen - den yttre förgården - och den motsvarade människans kropp, som är den synliga delen. De andra två delarna - Det heliga och Det allra heligaste - var dolda . Dessa motsvarade den osynliga delen av människan - själ respektive ande.

Guds närvaro fanns i Det allra heligaste. Därifrån talade han med människan. I pånyttfödelsen gör den Helige Ande vår ande levande och vi blir en ande med Herren (1 Kor 6:17) på samma sätt som man och hustru blir ett kött. Guds avsikt med detta är, att han nu skall kunna regera över den pånyttfödda själen och kroppen genom sin Helige Ande. Om vi förstår det här och underordnar oss Gud och hans syfte för oss, så kan vi bli andliga människor.

Människans själ består av hennes sinne (tankeförmåga), hennes känsloliv (förmåga att känna) och hennes vilja (förmåga att besluta). Hon kan inte få kontakt med Gud genom någon av dessa förmågor, lika lite som hon kan beröra Gud med sin kropp, eftersom Gud är ande (Joh 4:24).

Liksom den materiella världen bara kan beröras med kroppen, så kan den andliga världen bara bli kontaktad med anden. Om vi inte skiljer mellan själ och ande, så kan vi bli bedragna av Satans efterapningar inom det själsliga området, som maskerar sig som Andens verk.

Vi kan inte lära känna gud bara med vår själ. Ett intelligent sinne har inget övertag över ett oförståndigt sinne, när det gäller att lära känna Gud. Att försöka förstå Gud utifrån sin själsliga förmåga är lika dåraktigt, som att försöka se med örat!

Betänk hur vi studerar skriften. Vi använder vår kropp (ögat) och vår själ (sinnet) när vi läser Guds Ord, men vår ande kan ändå vara mörk som mitt i natten, om inte den Helige Ande ger oss uppenbarelse över meningen med Ordet. Mycket bibelkunskap bevisar bara att du har ett gott intellekt - en kraftfull själ. Din ande kan ändå vara blind. Gud döljer sina sanningar för de kloka och de förståndiga och uppenbarar dem för de ödmjuka (Matt 11:25). Det tydligaste beviset för detta är teologernas, de skriftlärdes blindhet på Jesu tid (1 Kor 2:7,8)..

Våra känslor är också en del av själen. Gud kan inte förstås genom känslorna. Översvallande känslor är inte andlighet, utan bara själens upphetsning. Detta kan finnas sida vid sida med den djupaste synd hos en person. Även intellektuell skärpa kan finnas tillsammans med synd.

Balsprofeterna på berget Karmel var i högsta grad emotionella. De skrek, rasade och dansade (1 Kon 18:26-29), men de var inte andliga. Sådana uttryck kan man finna också i emotionellt högljudda kristna möten, men de har ingenting att göra med sann andlighet.

Judas Iskariot var troligen den smartaste av lärjungarna, men hans själskraft hjälpte honom inte att lära känna den sanne Guden. De studiebegåvade och skriftlärda i Jerusalem kunde inte heller förstå vad Petrus, med sin brist på utbildning, förstod genom gudomlig uppenbarelse (Matt 16:17).

Vi kan inte lära känna Gud genom själskrafter. Den själisk kristne är någon, som försöker att göra det.

Den själiske kristne kan verka vara ödmjuk, men han är alltid medveten om sin ödmjukhet.

Sann ödmjukhet är omedveten. Den själiske kristne måste anstränga sig för att verka ödmjuk, medan sann ödmjukhet alltid är spontan och utan ansträngning, eftersom den är ett flöde inifrån.

Den själiske kristne kan också verka ha en nit för rättfärdighet. Han kan "ta en piska och driva ut folk ur kyrkan" bildligt sett och även dundra mot synden och tro sig själv vara profet, men han söker ära hos människor för sitt agerande. Han har alltid ett öga på människors åsikter. Det kan också vara en mer subtil variant av själiskhet, när en person säger, "Jag bryr mig inte om vad man tänker om mig", men det faktum att han vill att andra skall veta, att han inte bryr sig om deras åsikter avslöjar hans själiskhet.

Den själiske kristne kan också verka som, att han har stor barmhärtighet, men det blir alltid något mänskligt och ingen gudomligt vishet. En själisk kristen kan till exempel, i sitt försök att vara kärleksfull, skicka regelbunden materiell hjälp till en människa med behov, som egentligen är en "förlorad son", som Gud vill disciplinera. En sådan hjälp kan faktiskt vara ett hinder, för att den människan skall vända sig till Gud. Givaren känner sig nöjd, eftersom han tror sig tjäna Gud och inser inte, att han i själva verket medverkar till Satans plan genom sin "kärleksgärning".

Det som anförts ovan är bara några få exempel av många möjliga händelser, men det borde räcka, för att visa oss vårt desperata behov av att skilja mellan själiska och andliga aktiviteter.

Själisk frukt kan se ut som andens frukt, och många har blivit lurade. Vi kan själva bli lurade.

Apelsiner och bananer av plast har lurat många som suttit vid ett middagsbord, men de är bara dekorationer och har inget näringsvärde. Så är det också när man imiterar kraften hos Kristus.

Allt som sagts så här långt, innebär inte att vår själ är utan betydelse. Gud själv skapade människans själ, och han har bestämt en funktion för den. Vi behöver använda vårt sinne och våra känslor, men sann andlighet börjar med att vi ödmjukar oss själva under Guds mäktiga hand och till det yttersta överlåter vår vilja (dörren till vår ande) till Gud. Det är utanför denna dörr, som är vår vilja, som Jesus står och knackar för att få komma in (Upp 3:20).

När vi är villiga att säga som Jesus sa i sitt kötts dagar, "inte som jag vill utan som du vill", bara då kan vi leva som Jesus levde. Då kan Gud styra vår ande, och vår själ kan bli Guds tjänare, och även vår kropp kommer att stå under den Helige Andes kontroll. Det är bara en sån människa som kan kallas "en andlig människa" eller en "andefylld människa".

Omvändelse, dop i den Helige Ande och utövandet av andliga gåvor gör inte en människa andlig. Detta är mer än nog bevisat genom församlingen i Korint. Dom utövade alla Andens gåvor, ändå var dom fångna i köttsliga synder och glänste med sin intellektuella kunskap och sin emotionella hänryckning. De var inte andliga.

Vi har sett av tabernaklet, att Guds närvaro fanns i Det allra heligaste. Mellan Det allra heligaste och Det heliga hängde ett tjockt tygstycke (förhänge). Det var detta som avskilde och hindrade Guds härlighet att lysa in i Det heliga. Det här förhänget symboliserade köttet (Heb 10:20). Det är när köttet har blivit korsfäst (när förhänget har brustit)), som Guds härlighet genomlyser hela vår personlighet (själ).

Det är när vi troget vandrar längs den nya och levande väg, som Jesu genom sitt kött har öppnat åt, som Guds liv kommer att skina genom vår personlighet och mer och mer manifesteras genom oss.

Då kommer skriften att fullbordas i oss, när den säger, "Den kompromisslöse rättfärdiges stig är lik gryningens ljus, som lyser starkar och starkare till dess den når sin fulla styrka och härlighet på den sista dagen (när Jesus återvänder) (Ords 4:18, Amplified).

Det är på det sättet den Helige Ande förvandlar oss från en härlighet till en annan (2 Kor 3:18), till dess vi blir helt lik Jesus på den dag, när han återkommer (1 Joh 3:2).

Vi har sett att Jesus aldrig följde sin egen vilja. Med andra ord så levde han aldrig ledd av sitt sinne och sina känslor. Han levde i Anden, och hans mänskliga själ var underordnad den Helige Ande. Jesus använde sitt sinne och sina känslor i stor utsträckning, men alltid som en tjänare till den Helige Ande, som var herre i hans liv? Därför sken Guds härlighet obehindrat genom honom i hela sin fullhet.

Bibeln lär att vårt liv och vårt arbete kommer att testas genom eld på den dagen, när Jesus återvänder till jorden (1 Kor 3:10-14). Eldprovet kommer att avgöra, huruvida vårt verk var själiskt eller andligt. Vi uppmanas att bygga med guld, silver och ädla stenar, som kan överleva elden, och inte med trä, hö och strå, som kommer att reduceras till aska.

Vad innebär det att bygga med guld, silver och ädla stenar?

Rom 11:36 ger oss svaret. Där får vi veta att allt är "från Gud, genom honom och till honom". Hela skapelsen har sitt ursprung i Gud och upprätthålls av hans makt och har till syfte att ära honom, men Satan och människan har kränkt hans lag.

Men bara det är evigt, som har sitt ursprung i Gud och görs i Guds kraft för att ära honom. Allt annat kommer att förgås, reduceras till aska i Guds eld på den dag, när Jesus dömer världen.

Så allt det som har sitt ursprung i människans själ, och som görs med mänsklig kraft, för att ära människan, är trä, hö och strå även om det kallas kristet arbete!!

Å andra sidan, allt som har sitt ursprung i Gud, och som görs i hans kraft, för att ära honom kommer att vara guld, silver och ädla stenar på domens dag.

Den slutliga prövningen kommer inte att testa kvantiteten av våra verk utan kvaliteten. Det material vi har använt kommer att betyda mer än storleken på det vi åstadkommit. Källan, kraften och motivet för vårt arbete kommer att bli långt viktigare på den dagen, än hur mycket vi gjort och offrat.

Jesus är vårt exempel, när det gäller att leva utifrån vår ande istället för utifrån vår själ. Han agerade aldrig på eget initiativ eller utifrån sin egen mänskliga förmåga eller för att själv få ära. Han gjorde alltid bara det, som hade sin källa i Gud och gjorde detta i Guds kraft och för att ära Gud.

Han sa upprepade gånger till sina lärjungar, "Den som vill rädda sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min skull han skall finna det". Dessa ord av Jesus, som innebär att hata (eller förlora) sitt själv-liv upprepas sju gånger i de fyra evangelierna (Matt 10:39;16:25; Mark 8:35; Luk 9:24; 14:26; 17:33; Joh 12:25).

Detta måste verkligen vara en av de viktigaste sanningarna, som Jesus lärde, eftersom den Helige Ande funnit det för gott, att upprepa detta sju gånger i de fyra evangelierna. Ändå har väldigt få troende förstått vad Jesus menade med detta.

Hur skall nu vi kunna skilja mellan själiskt och andligt i våra liv? Svaret är, genom att se på Jesus, det levande Ordet, som har uppenbarats för oss genom den Helige Ande genom skriften, det skrivna Ordet.

Vi måste döma oss själva, inte genom insikter från vår egen själ, utan genom Guds ljus (Ps 36:9). Det ljuset finner vi i Jesus (Joh 8:12) och i Guds Ord (Ps 119:105).

Jesus, Ordet som blev till kött säger, "Lär av mitt exempel ….. så skall ni finna vila från era själsliga aktiviteter" (Matt 11:29 parafras).

Vi läser också att "Guds Ord åtskiljer och visar oss vad som är själsligt, och vad som är andligt" (Heb 4:12 parafras).

För att få ljus på det här området måste vi se på Jesus, vårt exempel [1] och på Guds Ord, som är vår guide. Fullkomlighet finner vi i Jesu jordiska liv och i Guds Ord. Låt oss noggrant ge akt på dessa.

Kapitel 6

Att leva i Guds vilja

"Ty av honom och genom honom och till honom är allting".(Rom 11:36).

Jesus sa, att himmelriket tillhörde dem, som var fattiga i anden. (Matt 5:3). Han sa också, att bara de som gjorde Faderns vilja skulle komma in i riket (Matt 7:21). Himmelriket är evigt, och bara det som har gjorts utifrån Guds vilja kommer att finnas där. De fattiga i anden är de, som är medvetna om sin mänskliga otillräcklighet och därför fullständigt vill underordnar sig Gud.

I en mening var Jesus ständigt fattig i anden. Han levde, som Gud hade menat att människan kulle leva - i ständigt beroende av Gud, och han vägrade att använda sin själskraft skild från Gud. Betänk dessa ord:

"Sonen kan inte göra någonting av (utifrån) sig själv….Ni skall förstå ….att jag inte gör något av mig själv, utan talar såsom Fadern har lärt mig. …..Jag har inte kommit av mig själv, utan han har sänt mig….Ty jag har inte talat av mig själv, utan Fadern, som har sänt mig har befallt mig vad jag skull säga och vad jag skall tala. … De ord jag säger er, dem talar jag inte av mig själv; Fadern är i mig och utför sina gärningar" (Joh 5:19, 30; 8:28, 42; 12:49; 14:10).

Jesus agerade inte bara för, att han såg ett behov. Han såg behov och brydde sig om dem men agerade bara, när hans Fader manade honom.

Han väntade först åtminstone fyratusen år i himlen, medan världen befann sig i desperat behov av en frälsare, innan han kom till jorden, när Fadern sände honom (Joh 8:42). När den rätta tiden, (den tid som Gud bestämde) var inne, så sände Gud sin son (Gal 4:4). Gud har sett ut rätt tid för allting (Pred 3:1). Gud vet den rätta tiden för allting, så därför går vi inte fel, om vi söker Faderns vilja i allting, som Jesus gjorde.

När Jesus kom till jorden, gick han inte bara omkring och gjorde, vad han kände var bra. Även fastän hans sinne var fullständigt rent, så agerade han aldrig utifrån någon ljus idé, som han själv kom på. Nej, han gjorde sitt sinne till tjänare åt den Helige Ande.

Fastän Jesus kunde skriften grundligt vid tolv års ålder, så tillbringade han ändå de arton följande åren som snickare och bodde med sin mor och tillverkade bord och stolar, etc. Han hade budskapet, som döende människor omkring honom behövde, men ändå så gick han inte ut i någon predikotjänst. Varför? Därför att Faderns tid ännu inte hade kommit.

Jesus var inte rädd för att vänta. Den som tror behöver inte ha bråttom (Jes 28:16).

När tiden var inne, som Fadern hade bestämt, lämnade han sin snickarverkstad och började predika. Ofta efter detta kunde han säga med anledning av något händelseförlopp, "Min stund har inte kommit ännu" (Joh 2:4; 7:6). Allting i Jesu liv var reglerat av Guds timing och vilja.

Enbart människans behov var aldrig en orsak till, att Jesus agerade, för det skulle vara ett agerade utifrån honom själv - utifrån hans själ. Människans behov skulle tas i beaktande, men det var Guds vilja, som skulle göras. Jesus gjorde detta mycket klart i Joh 4:34-35.

Behovet (vers 35): "Titta er omkring, vida fält av mänskliga själar har mognat överallt runt omkring oss och är nu färdiga för skörd…" . (Living).

Principen för att agera (vers 34): "Min vilja är att göra hans vilja som har sänt mig och att fullborda hans verk".

Jesus gjorde inte de många bra saker, som hans vänner föreslog, för han visste, att om han lyssnade till människor och gjorde det, som verkade bra, så skulle han missa det bästa, som hans Fader planerade för honom.

Vid ett tillfälle när människor bad honom om, att han skulle stanna på en viss plats, så svarade han, att han inte kunde, eftersom han hade hört sin Faders röst, som kallade honom att gå till en annan plats. Mänskligt sett fanns det många goda skäl att stanna, där han var. Ett skäl kunde ha varit det ovanligt goda mottagandet, som hans budskap fick där, men Guds tankar är inte som människors tankar, och Guds vägar är inte som människors vägar (Jes 55:8).Tidigt den morgonen hade Jesus gått ut ensam för att be, och han hade hört sin Faders röst (Mark 1:35-39), innan han hade hört Petrus´ och de andras förslag. Jesus litade inte på mänskligt resonemang. Han var lydig Ordet, som sa, "Förströsta på Herren av allt ditt hjärta och förlita dig inte på ditt förstånd. På alla dina vägar må du tänka på honom, så skall han göra dina stigar jämna" (Ords 3:5-6). Han förlitade sig på sin Fader för att få vägledning i allt.

I ett profetiskt skriftställe, som gäller Jesus, Jes 50:4 läser vi, "Han (Fadern) väcker var morgon mitt öra. Han väcker det till att höra på lärjungasätt". Detta var en vana, som Jesus hade. Han lyssnade till sin Faders röst från tidig morgon och under hela dagen och gjorde exakt, vad hans Fader sa till honom att göra. Han diskuterade inte med människor, för att besluta, vad han skulle göra. Han hade istället möten i bön med sin Fader. Själiska kristna planerar genom att diskutera med andra människor. Andliga kristna väntar på att få höra från Gud.

Jesus levde genom sin Fader (Joh 6:57). Guds Ord var viktigare för honom än mat (Matt 4:4). Han var tvungen att få det många gånger under dagen direkt från Fadern. När han fick det, så lydde han det. Också lydnad var viktigare för Jesus än att få mat för dagen (Joh 4:34). Jesus levde i beroende av Fadern. Hans attityd under hela dagen var "Tala Fader, jag lyssnar".

Betänk när han körde ut penningväxlarna från templet. Det måste ha varit många tillfällen, när Jesus var i templet och såg penningväxlarna men inte körde ut dem. Han gjorde det bara, när hans Fader ledde honom till det. En själisk kristen skulle ha kört ut dem varje gång eller inte alls. Den som är ledd av Gud vet däremot när, var och hur han skall agera.

Det var många goda saker, som Jesus kunde ha gjort, som han aldrig gjorde, eftersom de var utanför Faderns vilja för honom. Han var alltid upptagen med att göra det allra bästa, och detta var tillräckligt. Han kom inte till jorden för att göra goda saker, utan för att göra Faderns vilja.

"Visste ni inte att jag måste vara hos min Fader?" frågade han Josef och Maria, när han var tolv år (Luk 2:49). Det var det enda han var intresserad av. När han kom till slutet av sina 33,5 år på jorden kunde han säga med verklig tillfredsställelse, "Jag har förhärligat dig här på jorden genom att fullborda det verk DU har gett mig att utföra" (Joh 17:4).

Han skulle inte resa runt i världen, han skulle inte skriva någon bok, hans lärjungar var få, det var fortfarande många behov i många delar av världen etc. Men han fullborde det verk, som Fadern bestämt, att han skulle göra. Det är detta och bara detta, som till slut betyder något.

Jesus var tjänare till Herren Jehova, och det allra viktigaste med en tjänare är, att han gör precis bara det, som hans herre säger åt honom att göra (1 Kor 4:2 Living). Jesus använde sitt liv till att lyssna på Fadern och att uträtta allt, vad hans Fader ville. Detta gjorde han utan att bli utmattad och utan frustrerad "upptagenhet". Han lät sina egna intressen dö. Han var inte själisk. Han var andlig.

Jesus prioriterade bönen i sitt liv. Han försvann ofta ut till en öde trakt för att be (Luk 5:16). En gång tillbringade han en hel natt i bön, för att få veta Faderns vilja angående valet av de tolv lärjungarna (Luk 6:12-13). En själisk kristen betraktar tid, som går åt för att vänta på Herren som bortkastad tid, och ber gör denne bara för att lätta sitt samvete. Bön är inte något desperat behov i hans liv, eftersom han litar på sig själv. Den andliga människan däremot är ständigt beroende av Gud för allting och drivs därför av ren nödvändighet att be.

Jesus sa, att det enda nödvändiga var att lyssna till hans ord (Luk 10:42). Maria från Betania hade förstått detta. Marta däremot, som visserligen var upptagen med osjälvisk tjänande, var rastlös och kritiserade Maria. Hos dessa systrar ser vi kontrasten mellan andlig och själslig aktivitet. Marta begick ingen synd genom att tjäna Herren och hans lärjungar. Hon var bara rastlös och kritisk till Maria. Det här är en tydlig bild på själiskt tjänande. Den själiske kristne är rastlös och irriterad. Denne har inte slutat med "sitt eget verk" och har inte kommit in i Guds vila (Heb 4:10). Hans intentioner är goda, men han har inte insett, att hans egna gärningar, även om dom är goda, bara är "smutsiga paltor" i Guds ögon, även efter vår omvändelse (Jes 64:6).

Hela amalekiternas bestånd av får (köttet), både de som var bra och de som var dåliga, var oacceptabla inför Gud (1 Sam 15:3, 9-19), men det mänskliga förnuftet kan inte förstå det. Det verkar dåraktigt att förkasta de goda fåren, när de kunde ha getts till Gud, men Gud frågar efter lydnad och INTE efter offer. "Lydnad är bättre än offer" (1 Sam 15:22). Men hur kan vi lyda, om vi inte hör vad Gud har att säga? Lyssnande måste föregå lydnad. Därför sa Jesus, att det enda nödvändiga är att lyssna till hans röst. Allt annat var beroende av detta.

De som tjänar som Marta, även om det är seriöst, tjänar i verkligheten bara sig själva. De kan inte kallas Herrens tjänare, för en tjänare väntar på att få höra vad hans herre ber honom göra, innan han tjänar.

Om vi har tömt oss på vår självtillräcklighet, så kommer vi att be, som Salomo bad, "Så ge nu din tjänare ett lydigt hjärta, så att han kan vara domare för ditt folk och skilja mellan gott och ont" (1 Kon 3:9). Jesus visste att han måste lyssna på sin Fader, om han skulle kunna urskilja vad som var gott (i dess högsta bemärkelse) och vad som inte var gott - mellan vad som var hans Faders vilja, och det som inte var det.

Vid Sköna porten utanför templet i Jerusalem såg Jesus ofta en lam man, som bad om allmosor, men han helade honom inte, därför att han inte hade någon ledning från Fadern att göra så. Senare när Jesus återvänt till himlen, så förmedlade Petrus och Johannes helande till den mannen - vid Faderns perfekta tidpunkt -, och det resulterade i att många människor omvände sig till Gud (Apg 3:1 - 4:4). Detta var Faderns tidpunkt att hela mannen, inte tidigare. Jesus skulle ha omintetgjort Faderns plan, om han hade helat mannen tidigare. Jesus visste att Faderns timing var perfekt, så han var inte otålig att göra något.

Jesu liv var ett liv i fullkomlig vila. Han hade tillräckligt med tid, att på tjugofyra timmar per dygn göra sin Faders vilja, men om han hade beslutat att gör det, som han själv ansåg vara gott, så skulle tjugofyra timmar inte ha räckt till, och han skulle ha sluta de flesta dagar i rastlöshet. Jesus kunde glädja sig åt varje avbrott som inträffade, därför att han hade accepterat det faktum, att en suverän Fader i himlen planerade hans dag. Därför blev han aldrig irriterad, när han blev avbruten. Jesu liv vill föra också vårt inre in i fullkomlig vila. Det betyder inte att vi inte skall göra något, utan att vi bara skall göra det, som Fadern planerar för våra liv. Vi skall bli mer angelägna att fullborda vår Faders vilja än vårt eget uppgjorda program.

Själiska kristna är så beslutsamma att göra "sina egna saker" att de ofta är irriterade och rastlösa. För somliga av dem slutar det med ett nervöst sammanbrott eller en fysisk kollaps.

Det var omöjligt för Jesus att få ett nervöst sammanbrott, eftersom han var i perfekt vila i sin inre människa. Han säger till oss, "ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för era själar" (Matt 11:29). Detta är den härlighet hos Jesus, som Guds Ande visar oss i sitt Ord, och som han önskar inplantera i oss och manifestera genom oss.

Herren är vår herde, och han leder sina får till vila på gröna ängar. Får planerar inte sin egen agenda, eller beslutar till vilken äng dom skall gå härnäst. Dom följer bara sin herde, men man måste vara tömd på självtillit och självtillräcklighet för att kunna följa herden på detta sätt.

Jesus följde fogligt sin Fader, men själiska kristna vill inte vara får, och de leds därför på avvägar av sitt intellekt. Vårt intellekt är en fantastisk och mycket användbar Guds gåva, men det kan bli den allra farligaste av alla gåvor, om den upphöjs till att vara herre i vårt liv.

Jesus lärde sina lärjungar att be, "Fader, låt din vilja ske på jorden såsom i himlen". Hur sker Guds vilja i himlen? Änglarna springer inte runt där och försöker "göra någonting för Gud". Det skulle bli förvirring i himlen, om dom gjorde det. Vad är det då, dom gör? Dom väntar i Guds närhet för att få höra hans befallningar, och sedan gör dom, precis vad dom personligen uppmanas att göra. Lyssna på ängeln Gabriels ord till Sakarias, "Jag är Gabriel, som står vid Guds tron, och jag är utsänd för att tala till dig och ge dig detta glädjebud" (Luk 1:19). Det här är den ställning, som också Herren Jesus tog. Han väntade i sin Faders närhet, för att höra hans röst och göra hans vilja.

Själiska kristna kan arbeta hårt och offra mycket, men evighetens klara ljus kommer att uppenbara att "de arbetade hårt hela natten men fick ingenting". De som däremot tog upp sitt kors dagligen (förnekade sitt "självliv" och lät det dö) och lydde Herren kommer att ha fullt av fisk i näten på den dagen (Joh 21:1-6).

Jesus sa i Luk 9:62, att var och en som låter sig distraheras bort från det arbete, som Jesus planerar för honom, passar inte för Guds rike. I Kol:4:17 läser vi "Se till att du fullgör den tjänst, som Herren har gett dig".

"Varje växt som inte är planterad av min himmelske Fader skall ryckas upp med roten" (Matt.15:13). Frågan är inte om växten är bra, utan vem det var, som planterade den. Gud är den enda legitima källan till allting. Bibeln börjar med orden, "I begynnelsen skapade Gud". Så måste det vara med alla våra aktiviteter: De måste ha sin källa i Gud och inte i vårt sinne, om de skall vara för evigt.

"Den som gör Guds vilja består för evigt" (1 Joh 2:17).

Allt annat kommer att försvinna, så låt oss ställa oss själva denna fråga:

LEVER JAG OCH ARBETAR JAG I GUDS VILJA?

Kapitel 7

Att leva av Guds kraft

"Ty av honom och genom honom är allting" (Rom 11:36).

Adam skapades av Gud med en fantastisk kraft i sin själ. Han kunde ge namn till varje djur och fågel, som Gud hade skapat (1 Mos 2:19). Vi tycker att det är svårt att ens minnas några få av dessa tusentals namn. Adam och Eva kunde ge olika namn till var och en. Detta är bara ett bevis på Adams själskrafter. Dessa krafter, som Gud hade gett honom, var tänkta att brukas i beroende av Gud, men Adam valde att utveckla dem vid sidan om Gud, och efter detta fatala val i Eden så började han leva utifrån sin själ.

Vi måste veta något om skillnaden mellan den Helige Andes kraft och själskraft, om vi skall kunna skilja mellan själiska och andliga aktiviteter och slippa bli lurade av Satans förfalskningar.

Vi tänker på ett område där mänsklig själskraft har använts i stor utsträckning inom kristendomen i våra dagar, och det är på helandets område.

Under det tjugonde århundradet har vetenskapen börjat upptäcka något av det mänskliga sinnets oerhörda kraft. Hypnosvetenskapen har gjort stora framsteg, och det är överraskande att se, vad som är möjligt genom mentala krafter. Hypnosprincipen har nu importerats till kristenheten under beteckningen "den Helige Andes gåvor".

De genuina Helige Andes gåvor, som alltid leder till uppbyggelse av kyrkan och ger ära till Gud, får inte föraktas, utan här gäller det förfalskningen, som så liknar det äkta, att det leder till upphöjelse av personer och till att bygga upp deras egna kungariken och finansiella imperium!

Mycket som passerar som gudomligt helande idag genom "helandetjänster" (kristna eller icke-kristna) sker bara genom det mänskliga sinnets kraft och förmåga att övertyga sig själv om helande, till och med när symtomen fortfarande finns kvar. Eftersom en mycket stor del av sjukdomarna idag är psykosomatiska (fysiska sjukdomar som har mental eller känslomässig orsak), så är det sant, att "positivt tänkande" och en förändrad attityd till själva sjukdomen, ofta för med sig helande i kroppen. Detta är dock bara ett resultat av de naturliga lagar, som fungerar i kroppen och sinnet. Det är inte alls frågan om övernaturligt helande.

Jesus helar fortfarande människor övernaturligt idag men inte med sådana psykologiska trick. Överallt där den äkta helande gåvan manifesteras, blir det inte någon mental kamp att tro. Tro är nämligen en gåva från Gud, och den är baserad på löften i hans Ord, och inte en produkt av "positivt tänkande".

Genom att praktisera hypnotiska principer (även omedvetet), så kan en människa få makt över andra, på ett sätt som Gud aldrig har tänkt, att hon skall ha. Detta fenomen kan också i kristna kretsar misstolkas som, att vara den Helige Andes auktoritet hos en person.

Det finns stora faror med att utveckla sin själskraft skild ifrån Gud. Gud gav oss dessa krafter för att de skulle vara överlåtna till honom och användas av honom.

Det var så Jesus levde. Han lät sina egna själskrafter dö och vägrade att leva utifrån krafterna från sin mänskliga själ. Han levde istället i nära beroende av sin Fader och sökte ständigt den Helige Andes kraft både för sitt liv och för sin tjänst.

Vi har redan sett att han ofta drog sig tillbaka till öde trakter för att be (Luk 5:16). Under sina sista timmar, före korsfästelsen, undervisade han i templet under dagen och drog sig tillbaka till Olivberget på kvällen, utan tvekan för att få utökad tid för ostörd bön (Luk 21:37-38).

Att leva i tro är att leva i ett sådant ständigt beroende av Fadern.

Bara det som görs genom Guds kraft är evigt. Allt annat kommer att försvinna. Bibeln jämför den som lever i beroende av Gud med ett träd, som drar sin näring från en underjordisk flod (Jer 17:5-8). Det var så Jesus levde. Han drog ständigt sina andliga resurser som människa från den Helige Ande (Guds flod).

Jesu seger över frestelser var inte genom mänsklig beslutsamhet, utan därför att han drog kraft från Fadern minut för minut. Den väg till självförnekelse som Jesus exemplifierar och lär ut är inte ett sätt för själen, att bli herre över sig själv. Nej, det är inom buddism och yoga, som man gör så,och det är lika skilt från undervisningen i Skriften, som jorden är skild från himlen.

Jesus lärde, att som människlig varelse har vi inte kraften att leva och tjäna Gud, som vi borde. Han sa, att vi var som hjälplösa grenar helt beroende av saven från trädet för att vara fruktbärande. "Utan mig" sa han "kan ni ingenting göra" (Joh 15:5). Så det vi klarar av att göra utan hjälp av den Helige Ande kan betraktas som INGENTING.

I detta ligger den verkliga nödvändigheten av att ständigt låta sig fyllas av Helig Ande (Ef 5:18).

Jesus själv var fylld och smord av den Helige Ande (Luk 4:1, 18), och han levde och arbetade för sin Fader i Andens kraft, men detta var möjligt bara därför, att han som människa var fattig i anden.

Jesus var medveten om svagheten hos den mänskliga kropp han klätt sig i. Därför sökte han ständigt efter tillfällen att bli ensam för att be. Någon har sagt, att som en turist söker efter bra hotell och viktiga sevärdheter, när denne kommer till en stad, så sökte Jesus efter ensamma platser där han kunde be.

Jesus sökte efter kraft att besegra frestelse och döda sin egen själskraft. Ingen människa var så medveten, som Jesus var, om den ytterliga svagheten hos köttet, så han sökte sin Faders ansikte i bön om hjälp i en utsträckning, som ingen annan människa någonsin gjort. Han "bad med höga rop och tårar" i sitt kötts dagar. Resultatet blev, att han blev mäktigt styrkt av Fadern mycket mer än någon annan människa. Därför syndade aldrig Jesus och levde aldrig utifrån sin själ (Heb 4:15, 5:7-9)

Det är betecknande att ordet "be" eller "bön" används tjugofem gånger i samband med Jesus i evangelierna.

I detta ligger hemligheten med hans liv och arbete.

Jesus bad inte bara inför de stora händelserna i sitt liv, utan också efter en del av sina stora gärningar. Efter att mirakulöst ha mättat de femtusen, så drog han sig tillbaka bland bergen för att be. Det var utan tvekan för att skydda sig mot frestelsen att bli stolt och självbelåten över sitt verk och för att förnya sin kraft genom att vänta på Fadern (Jes 40:31). Vi ber vanligtvis bara, innan vi har en viktig uppgift att göra för Herren, men om vi skulle utveckla vanan som Jesus hade, att vänta på Fadern efter att ha avslutat vår uppgift, skulle vi bevara oss själva från stolthet och sålunda bli rustade för större saker för Gud.

Ju mer upptagen Jesus blev, desto mer bad han. Det fanns tider när han inte hann äta eller vila (Mark 3:20; 6:31,33,46), men han tog sig alltid tid for att be. Han visste när han skulle sova, och när han skulle be, för han lydde Andens maningar.

Fattigdom i anden är en förutsättning för effektiv bön. Bön är uttrycket för människans hjälplöshet, och om den skall bli meningsfull och inte bara ritual, måste man ha en ständig medvetenhet om, att det är omöjligt, att med mänskliga resurser, vare sig leva det kristna livet eller att tjäna Gud.

Jesus sökte ständigt Guds kraft i bön, och han blev aldrig besviken. Därför åstadkom han saker genom bön, som inte ens han hade kunnat åstadkomma på något annat sätt.

Den som har ett starkt självförtroende kommer att fortsätta att vara beroende av själskraft för att segra över synd. En sådan person måste bli nedbruten, innan han kan förstå Guds kraft till seger. Därför tillåter Gud, att denne blir besegrad upprepade gånger, månad efter månad, till dess han kommer till en nollpunkt och erkänner sin oförmåga. Då utgjuter Gud över honom nådens Ande och leder honom in i ett segrande liv, och Guds härlighet börjar manifesteras genom hans liv.

Det är när vi blir svaga, som vi verkligen är starka (2 Kor 12:10).

Abraham producerade Ismael i kraft av sin egen styrka, men Gud accepterade inte Ismael och bad Abraham skicka iväg honom (1 Mos 17:18-21; 21:10-14). När vi vid Jesus dom presenterar våra välmenta försök, producerade genom vår mänskliga förmåga utan att vara beroende av Gud, så kommer han att säga också till oss, att de är oacceptabla. Allt detta trä, hö och strå kommer då att reduceras till aska.

Bara det som gjordes "genom Gud" kommer att förbli.

När Abraham blev impotent - när hans naturliga förmåga att producera barn hade försvunnit - då föddes Isak genom gudomlig kraft, och den här sonen blev accepterad av Gud. En Isak är, från Guds sida sett, värd mer än tusen Ismael. Ett gram guld är värt mer än ett kilo trä, sedan elden testat de båda. Något litet gjort i den Helige Andes kraft är mer värt än det myckna, som vi gjort i vår egen kraft.

Våra goda gärningar och våra ansträngningar att tjäna Herren kommer alltid att vara smutsiga paltor, både före och efter omvändelsen. Men den rättfärdighet som har producerats utifrån tro, och den tjänst som har gjorts i beroende av den Helige Ande - kommer att utgöra vår bröllopsdräkt vid lammets bröllop (Upp 19:8), vilken skillnad, antingen smutsiga paltor eller en vacker bröllopsdräkt! Allt kommer an på om vi har levt våra liv i vår egen själskraft eller i Guds kraft.

Jesus litade också i sin tjänst på den Helige Ande. Han vågade inte gå in i någon predikotjänst utan att först ha blivit smord av den Helige Ande. Jesus hade redan levt i fullkomlig helighet genom den Helige Ands kraft i trettio år, så att Fadern kunde vittna, "Detta är min älskade son, i vilken jag funnit behag"[1] (Matt 3:17). Nu hade Jesus behov av att bli smord av Anden för sin tjänst, så därför bad han om det, och det skedde (Luk 3:21). På grund av att han älskade rättfärdighet och hatade synd mer än någon annan människa, som hade levt, så blev han smord mer överflödande än någon annan människa (Heb 1:9). Som resultat av detta blev människor befriade från att vara fångna av Satan genom hans tjänst. Detta var huvudändamålet och den primära manifestationen av smörjelsen (Se Luk 4:18 och Apg 10:38).

Guds verk utförs inte genom mänsklig talang och förmåga. Människor som är väldigt begåvade i det naturliga tror ofta, när dom omvänt sig, att dom nu kan använda sitt intellekt och sin emotionella kraft för att påverka andra för Gud.

Många kristna tror också att deras vältalighet, logik och klara uttrycksförmåga är den Helige Andes kraft, men detta är bara själsliga krafter, och dessa kommer att vara ett hinder i tjänsten för Gud, om man har sin tillit där. Verk som åstadkoms genom mänsklig själskraft kan aldrig bli eviga. De kommer att försvinna, om inte i denna tiden så vid Kristi domstol.

Jesus var inte beroende av kraften i vältalighet eller av känslor för att föra människor till Gud. Han visste att allt verk som åstadkommits med sådan själskraft bara skulle nå själen hos åhörarna och inte hjälpa dem andligt. Av samma orsak använde han heller inte musikunderhållning av något slag för att dra människor till Gud.

Jesus spelade inte på känslorna hos sina åhörare och arbetade inte upp en febrig sinnesrörelse, för att få dem att överlämna sig till Gud. Han använde verkligen inte någon av dessa själsliga metoder, som är så vanliga bland evangelister och predikanter idag. Han använde sig inte av känslornas passion och känslosam glöd för att påverka människor. Detta är metoder, som politiker och försäljare har, och Jesus var varken det ena eller det andra.

Som en tjänare åt Jehova, så litade Jesus bara på den Helige Ande i sitt arbete. Resultatet blev, att de som följde honom, själva kom in i ett djupt liv med Gud.

Jesus använde inte själskraft för att manipulera andra att tänka som han. Han trängde sig aldrig på andra. Han gav alltid andra frihet att avvisa honom, om de så ville. Själiska kristna ledare dominera sina flock och sina medarbetare med sin starka personlighet. Människor vördar till underkastelse sådana ledare och beundrar dem och lyder varje ord dom säger.

Mängder av människor kan flocka sig runt sådana ledare, och de kan alla vara överens, men det är bara en enhet, som baserar sig på beundran av ledaren. Sådana ledare kan till och med lura sig själva att tro, att det dom har är kraften i den Helige Ande, eftersom dom inte kan skilja mellan själ och ande. Dom som följer dessa är också bedragna på samma sätt, men det klara ljuset vid domen kommer att avslöja, att allt var mänsklig själskraft, som hindrade Guds verk.

Det finns också politiker och icke-kristna ledare, som kan ha en sådan karisma, att dom kan dra med sig stora människomassor genom kraften i sin personlighet och sin talförmåga.

Kapitel 8

Att leva till Guds ära

"Till honom är allting" (Rom 11:36)

Gud är alfa och omega, början och slutet, den förste och den siste. Om allting av evig natur har sin källa i honom, så får det också sin fulländning i honom.

Allting skapades av Gud, för att ge ära till honom. Det är inte för att Gud själviskt önskar bli ärad av oss. Han är fullständigt tillräcklig i sig själv, och det finns ingenting, som vi kan ge honom, som kan lägga något till hans tillräcklighet. När han kallar oss att söka hans ära, är det, för att det är det bästa för oss själva, annars skulle vi bli självcentrerade och olyckliga.

Att vara centrerad i honom är en lag, som Gud har byggt in i skapelsen. Den lagen kan brytas bara av moraliska varelser med en fri vilja. Den opersonlig skapelsen lyder glatt sin skapare och ger honom ära. Adam däremot lydde inte, och vi ser konsekvenserna av detta i mänsklighetens misär.

I bönen som Herren lärde sina lärjungar att be, så är den allra första begäran denna, "Låt ditt namn bli helgat". Detta var den främsta längtan, som Jesus hade i sitt hjärta. Han bad, "Låt ditt namn bli ärat", och han valde korsets väg, därför att det var till Faderns ära (Joh 12:27-28). En högsta passion dominerade Jesu liv - Faderns ära.

Allt han gjorde, gjorde han för att ära Fadern. Det fanns inga avskilda, hemliga och oheliga bitar i hans liv. Allt var alltigenom heligt. Han gjorde pallar och bänkar lika mycket till Guds ära, som han predikade och helade sjuka till Guds ära. Alla dagar var lika heliga för honom, och pengarna som spenderades för dagligt levnadsbehov var lika heliga för honom, som pengarna han gav till Guds verk eller till dom fattiga.

Jesus levde med fullkomlig frid i hjärtat hela tiden, eftersom han bara sökte Faderns ära och bara brydde sig om att bli bekräftad av sin Fader. Han levde inför sin Faders ansikte och brydde sig inte om ära och beröm från människor.

"Den som talar av sig själv söker sin egen ära", sa Jesus (Joh 7:18).

Den själiske kristne är i verkligheten, innerst inne, intresserad av att själv få ära, hur mycket han än låtsas, som om han söker Guds ära. Jesus däremot sökte aldrig någon ära för sig själv.

Det som har sin källa i mänsklig klokhet och som bärs fram med mänsklig fyndighet och talang kommer alltid att sluta med att glorifiera människan. Det som börjar i själen kommer bara att glorifiera skapelsen.

Men det kommer inte att finnas något i himlen eller på jorden i evighetens värld, som kommer att ge ära och glorifiera någon människa.

Allt som överlever tiden och går igenom evighetens portar kommer att vara; det som kommer från Gud, är genom Gud och är till Gud.

Det är från Guds sida sett motivet bakom en handling, som ger värde och merit till gärningen.

Vad vi gör är viktigt, men varför vi gör det är långt viktigare

Vi har sett att Jesus väntade på sin Fader för att få hans plan, och att han också väntade på Fadern för att få hans kraft att genomföra planen, så att han skulle göra allt i Guds kraft. Men detta var inte allt. Som vi såg i det senaste kapitlet, så gick Jesus efter några av sina största gärningar undan för att be, för att ge Fadern äran. Han offrade frukten av sitt arbete, som ett heligt offer till Fadern. Han varken sökte ära för egen del eller tog emot den, när den gavs till honom (Joh 5:41; 8:50). När han blev berömd vida omkring, drog han sig tillbaka till bergen, för att ge ära till Fadern (Luk 5:15-16). Han hade bestämt sig för att aldrig ta åt sig denna ära själv.

Resultatet av att ständigt har en sån attityd var, att Jesus i slutet av sitt liv på jorden kunde säga ärligt, "Fader jag har förhärligat ditt namn på jorden" (Joh 17:4). Han hade kommit till jorden, för att som människa förhärliga Fadern. Han levde varje dag med detta som mål. Han bad uppriktigt, att bara Faderns namn skulle bli ärat till vilken egen kostnad som helst. Han dog slutligen, för att Fadern skulle bli ärad, upphöjd och förhärligad på jorden såsom i himlen.

Paulus säger att på den dag, när vårt verk skall prövads i eld (1 Kor 3:13), så kommer alla att veta "VARFÖR vi har utfört Herrens verk" (1 Kor 4-5 Living)). Motiven kommer att uppenbaras och utvärderas den dagen.

Själisk tjänst upphöjer personen och drar människor till oss själva istället för till Gud. Skarorna kommer för att höra oss, bli imponerade och komma tillbaka igen för att höra oss, för att sedan tala väl om oss och ära oss. När vi lämnar platsen faller de tillbaka i sitt tidigare andliga stillstånd, som inte är bättre än före all den förkunnelse, de hört. Det verkliga provet på en människas arbete är tillståndet hos dem han betjänat, efter det att han själv är död och borta. Då kommer det att bli uppenbart om hans tjänst var själisk eller andlig.

Allt arbete, som drar andra till oss själva, kommer att visa sig vara trä, hö och strå på den yttersta dagen, därför att det bara glorifierade människan.

Jesu tjänst var andlig. Beviset på detta är, att han lämnade efter sig ett antal lärjungar (fastän de var få), som också blev andliga och inte själiska. För att manifestera hans ära måste vi följa i hans fotspår.

Själisk tjänst och liv bereder vägen för antikrist - den totalt själilska människan. Han kommer att upphöja sig själv över andra och dra massorna till sig själv och även använda sig av mirakelkraft för att göra det (2 Tess 2:3-10).

Att dra människors uppmärksamhet till oss själva och till vårt arbete är själva kärnan i antikrists ande. Att ha makt över människors samveten, så att man talar om vad dom skall göra, och vart dom skall gå, är själiskt. Att ge råd till andra är en andlig tjänst, men att utöva kontroll över dem är själiskt.

Jesus tvingade aldrig någon av dem som följde honom till någonting. Han respekterade den frihet, som Gud hade utrustat människan med.

Han var alla människors tjänare och passade upp på dem istället för att beordra dem.

Det är mycket lätt att predika med en mästrande och överordnad ande istället för med en tjänande ande (2 Kor 4:5). Vi kan använda vår själskraft för att tvinga på andra vår åsikt, men det resulterar bara i att människor blir bundna till oss.

En person som är nitisk och omedveten om sin egen starka själskraft kanske inte ens inser, att han vinner människor till sig själv och inte till Kristus. Guds verk genomförs inte med mänsklig kraft eller makt utan genom den Helige Ande. Ett kännetecken på Andens arbete är frihet (2 Kor 3:17) - fullkomlig frihet till varje individ.

Tänk på hur en servitör beter sig i på en stor fest. Han serverar tyst och snabbt, och när han har gjort vad som behövs, drar han sig tillbaka till köket. Han kommer inte in med pompa och ståt, och inte heller säger han till dom vid bordet, vad dom skall göra. Hur många är villiga att tjäna Herren på detta sätt?

Någon har sagt, "det finns bara en sak, som en tjänare har rätt att regera över, och det är över sitt eget kött". I samma grad som han regerar över sitt kött, kan han leda andra framåt i det andliga livet. En andlig tjänare betjänar bara med den kraft, som Gud har gett honom, och den kraften har getts honom bara för att möta andras behov. Om vi ändå använder kraften för att dominera över en person eller att tvinga denne på något sätt, så kan han bli avskräckt och till slut gå sin egen väg. En tjänares uppgift är att arbeta på ett sådant sätt, att själar kommer i en levande kontakt med Gud, som verkar i allt, och inte i kontakt med sig själv (1 Kor 12:6).

Jesus sökte Guds ära, så att han själv var helt färdig för att bana och förbereda vägen för sina apostlar, för att dom efter honom skulle kunna göra någonting större, än till och med han själv gjorde (Joh 14:12). Detta större verk var utan tvekan, att bygga församlingen med människor, som skulle bli ett, såsom han och Fadern var ett (Joh 17:21-23). Under Jesu tid på jorden hade inte ens två av hans lärjungar blivit ett på samma sätt, som Fadern och Sonen är ett. De sökte alla sitt eget, men efter pingstdagen blev många av hans lärjungar ett, som han önskade. Detta var det större verket han menade.

Jesus banade vägen för andra att göra ett större verk. Han dog och lade grunden, och hans lärjungar byggde på den.

Det fanns inget självintresse hos Jesus. Det betydde inget för honom, om någon annan fick kredit för det han gjort, förutsatt att Fadern fick äran.

Det är den anden, som måste behärska oss, om vi skall ge liv till kyrkan, Kristi kropp idag, och om vi skall bygga upp den till fullheten i Kristus.

Jesus levde så helt och så totalt inför sin Faderns ansikte, så han brydde sig inte om att bli få rätt inför dem som korsfäste honom, efter det att han uppstod från det döda.

I världens och de judiska ledarnas ögon, så var Jesu tjänst ett totalt misslyckande. Om Jesus hade varit själisk, så hade han längtat efter att komma tillbaka och visa sig för dessa ledare efter sin uppståndelse för att förbrylla dem och få upprättelse, men han gjorde inte det. Efter uppståndelsen visade han sig bara för dem, som trodde på honom.

Faderns tid för att upphöja av Jesus hade inte kommit ännu, och Jesus var beredd på att vänta. Tiden har ännu inte kommit.

Jesus är fortfarande missförstådd i världen, och de flesta människor betraktar hans liv på jorden som ett misslyckande. Jesus började livet (som människa) i vanära i en ho (krubba) för kreatursfoder och slutade sitt liv på jorden i en förödmjukande avrättningen på ett kors tillsammans med två kriminella av värsta sorten. Detta var det sista, som världen såg av honom.

Jesus var fullständigt beredd på att visa upp sig som ett misslyckande inför människor, bara Fadern blev glorifierad. Han levde och tjänade inte för att bli beundrad av människor, och därför kommer Fadern en dag att förhärliga honom offentligt med stor ära och heder, och på den dagen kommer varje knä att böjas och varje tunga bekänna, att Jesus Kristus är Herre, men även detta kommer att vara Gud Fadern till ära (Fil 2:11).

Så den tredje frågan vi måste ställa till oss själva är:

LEVER JAG OCH ARBETAR JAG ENDAST FÖR ATT GUD SKALL FÅ ÄRA?

Kapitel 9

Kristi brud

I det avslutande kapitlet i bibeln finner vi resultatet av den Helige Andes verksamhet - Kristi Brud. Vi ser också där resultatet av Satans falska imitation - skökokyrkan.

Johannes säger, "och jag såg DEN HELIGA STADEN, DET NYA JERUSALEM, vacker som en BRUD komma ner från Gud. Den var FULL AV GUDS HÄRLIGHET och strålade som en dyrbar ädelsten, kristallklar som jaspis (Upp 21:2, 10,11 - Living).

Innan Johannes såg den här visionen av Kristi brud, så fick han en vision av skökan - den andliga äktenskapsbryterskan, som gjorde anspråk på att älska Gud men i verkligheten älskade den här världen (Jak 4:4). Detta är falsk kristendom, som har ett sken av gudsfruktan (har korrekta doktriner), men ingen kraft (inget gudomligt liv) (2 Tim 3:5).

Johannes säger, "jag såg en kvinna DET STORA BABYLON, MODER TILL ALLA SKÖKOR, och en röst som sa, det stora Babylon har fallit, Se RÖKEN FRÅN BÅLET. Röken från henne stiger i evigheters evighet" (summering av text från Upp 17:3, 5; 18:2, 9; 19:3).

Kontrasten är slående. Medan bruden kommer genom domens eld, "strålande som en dyrbar ädelsten", så reduceras skökan fullständigt till aska. Röken från henne stiger upp till skyarna, därför att hon var gjord av förgängligt material.

Jerusalem, bruden respektive Babylon, skökan är två system - ett är från Gud och det andra är "jordiskt, oandligt och demoniskt" (Jak 3:15).

Låt oss se på Babylon först.

Babylon har sin källa i Babels torn, som byggdes utifrån människans plan, med människans styrka och till människans ära.

De sa till varandra (FRÅN MÄNNISKAN), kom låt oss bygga en stad åt oss (GENOM MÄNNISKAN) ….. och göra oss ett namn (TILL MÄNNISKAN) (1 Mos 11:4).

Många år senare när kung Nebukadnessar hade byggt den stora staden Babylon, huvudstaden i han stora världsimperium, då såg han en dag ut över staden och sade i samma anda, "se, detta är det stora Babel, som jag har byggt upp (FRÅN MÄNNISKAN) till ett kungasäte genom min makt (GENOM MÄNNISKAN), min härlighet till ära (TILL MÄNNISKAN) (Dan 4:27).

Babelstorn slutade med dom. Nebukadnessars skryt medförde också en omedelbar dom över honom från Gud (Dan 4:28). Den slutliga änden på allt, som har producerats genom mänsklig visdom, mänsklig kraft och till människans ära, är att det kommer att dömas av Gud. Det som är gjort med mänsklig själskraft kommer att försvinna, även om det kallas "kristet arbete".

"Babels murar skall jämnas med marken och hennes vida portar skall brännas ner; ALLA ("kristna arbetare?") FRÅN MÅNGA LÄNDER, SOM HAR BYGGT HAR ARBETAT FÖRGÄVES - DERAS VERK SKALL FÖRGÅS I ELD" (Jer 51:58 Living).

Jerusalem, å andra sidan, är Guds stad (Heb 12:22). Det var här, som Guds tempel fanns på Gamla testamentets tid. Jerusalem, där Gud bodde, hade sitt ursprung i tabernaklet, som byggdes av Moses (2 Mos 25:8).

Tabernaklet byggdes exakt enligt Guds plan:

"Han gjorde i alla avseenden såsom Herren hade befallt honom" (2 Mos 40:16) (FRÅN GUD)

Det byggdes av människor, smorda av Gud:

"Bezalel ….. jag har uppfyllt honom med Guds Ande" (2 Mos 31:1-5) (GENOM GUD).

Det byggdes till Guds ära:

"Herrens härlighet uppfyllde tabernaklet" (2 Mos 40:34) (TILL GUD).

Det som har sin källa i Gud och görs genom gudomlig kraft och endast för att ära Gud kommer att vara för evigt. Det kommer att gå igenom elden och stråla lik en ädelsten, därför att det är byggt av guld, silver och juveler.

När vi jämför Skriftens första sidor med dess avslutande sidor, så finner vi att de två träden (livets träd och kunskapens träd på gott och ont) har producerat två system vid tidens slut - Jerusalem och Babylon.

Det som är äkta - fött av Anden, från Gud, genom Gud och till Gud - förblir för evigt, medan det som är fött av kött - från människan, genom människan och till människan - förgås.

Idag lever vi mellan sidorna i Första mosebok och Uppenbarelseboken. Vare sig vi vill det eller inte, kommer vi att bli fångade i något av dessa system - ett som är bestämt till att upphöja och ära Gud och det andra som är ute efter att glorifiera och upphöja människan; ett som följer Kristus och det andra som följer Adam; ett som lever i Anden och det andra som lever i köttet och själen.

Både Jesus och Adam hörde Guds röst - skillnaden var bara det faktum, att den ene var lydig och den andre var inte lydig. Så, sa Jesus, kommer det också att vara med dem, som hör hans röst - en kommer att lyda och bygga på klippan, orubblig i evighet, medan den andre kommer att höra men inte lyda och sålunda bygga på sand, för att till slut förgås (Matt 7:24-27).

De två hus, som Jesus talade om i liknelsen var Jerusalem och Babylon.

Dessa som idag bygger på klippan och har del i Jerusalem, är de som är sant rättfärdiggjorda genom tro, och som har gått in i förbundet, som är beseglade med Jesu blod och som följer Jesus i ett liv i lydnad för Guds vilja (särskilt som den beskrivs i Matt kapitel 5-7), och som bygger på klippan och har del i Jerusalem. Man behöver bara läsa Matt 5-7 för att upptäcka om man hör till denna grupp eller inte.

På samma gång finns det andra (och dessa är i majoritet), som hör Jesu ord i Matteus 5-7, men som har en falsk förståelse av rättfärdiggörelse, tro och nåd och som lever i en falsk säkerhet och inte bryr sig om att lyda Jesu ord och sålunda bygger på sand på Babylon, som till slut går förlorat för evigt.

Dessa är "kristna" i sina egna ögon, för Jesus sa att den man som byggde på sand var en som hade hört hans röst. Det var tydligen inte en hedning, utan en som läste bibeln och gick i kyrkan. Hans enda problem var att han inte lydde och därför inte kunde ta del av evig frälsning, som utlovas för alla som lyder Jesus (Heb 5:9). Hans tro var inte äkta, eftersom den inte hade lydnadsgärningar för att fullkomnas (Jak 2:22, 26).

Dessa som följer Adam följer sitt huvud i olydnad mot Guds uppenbarade vilja men är lurade av Satans lögn, "Ingalunda skall ni dö"(1 Mos 3:4), eftersom de menar sig ha "tagit emot Kristus". Dom lever sålunda i en falsk säkerhet i Babylon.

Likaså identifieras de, som är under Jesu ledarskap, genom det faktum att, de "lever såsom han levde" i lydnad under Guds vilja (1 Joh 2:6). Dessa är Jesu Kristi bröder och systrar (Matt 12:50) och är en del av Jerusalem.

Det intressanta med den liknelse som Jesus tog i slutet av Matteus 7, är att både den kloke mannens hus och den dåraktige mannens hus stod en viss tid, liksom både Babylon och Jerusalem står idag - fram till dess regn och störtfloder kommer. Medan den dåraktige mannen bara var intresserad av hur det huset såg ut utvändigt (vittnesbördet inför människor), så var den kloke mannen mer angelägen om grunden (det fördolda livet i hjärtat inför Gud) i första hand.

När regnet och störtfloden kom (Guds dom) var det grunden som testades först.

" Ty nu är tiden inne för domen, och den börjar med Guds hus. Men om den börjar med oss, hur blir då slutet, för dem som inte vill tro på Guds evangelium? Om den rättfärdige blir räddad med knapp nöd, hur går det då med den ogudaktige och syndige?" (1 Petr 4:17-18).

"Inte alla som säger Herre, Herre till mig skall komma in i himmelriket, utan bara de som gör min himmelske faders vilja. På den dagen skall många säga till mig: Herre, Herre har jag inte profeterat i ditt namn och drivit ut demoner i ditt namn och gjort många underverk i ditt namn? Då skall jag säga dem som det är: Jag känner er inte ("för den som syndar känner honom inte" -1.Joh 3:6). Försvinn härifrån ni ondskans hantlangare!" (Matt 7:21-23)

Notera här att det kommer att finnas många, som är kristna i sitt sinne (kallar Jesus "Herre") och i sina känslor (kallar Jesus "Herre, Herre"), som ändå inte har överlåtit sin vilja till Guds vilja. Herren avvisar dom, som om han inte känner dom.

Det utmärkande kännetecknet för Jerusalem är helighet. Den kallas "den HELIGA staden" (Upp 21:2). Babylon kännetecknas av sin storlek. Den kallas "den STORA staden" (Upp 18:10). Den kallas "stor" elva gånger i Uppenbarelseboken.

De som lever i sann helighet, i lydnad för Gud och har tagit del av Kristi natur genom nåd av tro, byggs tillsammans upp till Jerusalem; medan de som söker efter storhet här på jorden (vittnesbörd och ära inför människor) byggs upp till Babylon.

I snart tvåtusen år har kallelsen gått ut till Guds folk, "Dra bort ifrån henne (Babylon) MITT FOLK, så att ni inte deltar i hennes synder och drabbas av hennes plågor" (Upp 18:4).

Kallelsen är ännu mer angelägen idag, eftersom vi närmar oss tidsålderns slut. Det är verkligen olyckligt, att även Guds folk kan blanda sig med Babylon och sålunda dela hennes straff - om de inte bryr sig om denna kallelse från Gud, som är så tydlig. Att man har hållit sig till en evangelisk doktrin eller tagit "ett beslut för Kristus" kommer inte att hjälpa någon den dagen, om denne inte har levt ett liv, som motsvarar den sanna doktrinen, eller frambringat lydnadsgärningar, som är kännetecken på en äkta tro.

Vilken intensiv önskan Gud hade, när han skapade människan till sin egen avbild, att hon skulle få del av gudomlig natur och manifestera hans härlighet.

Vilket högt pris Gud var villig att betala, när människan avföll, för att föra tillbaka henne till den ställning, att hon åter igen skulle kunna fullfölja den gudomliga avsikten. Priset för att vägen skulle öppnas till denna upprättelse var, att Gud "lät sin egen son bli lik en syndfull människa och sände honom som ett syndoffer (och därmed) dömde han synden i människan" (Rom 8:3).

Fadern, Sonen och den Helige Ande är alla tillsammans involverade i detta verk att återlösa människan och förvandla henne. Fastän många män och kvinnor i sin dårskap inte vill gensvara till Gud, så kommer ändå det gudomliga syftet att bli fullbordat i en kvarleva, återstod (de få som finner den smala vägen till livet), som underordnar sig Gud, som Jesus gjorde, och genom vilka Guds härlighet kommer att manifesteras inte bara här i tiden, utan också i evigheten, när Gud kommer att genom dem visa fram sin överväldigande rika nåd, som de har fått del av genom Kristus Jesus.

Honom tillhör äran nu och i evighet.

Den som har öron, hör vad Anden säger!