Transcript of 26 Crucifixion And Praise

Vi skall fortsätta att se på denna underbara nyckel, att prisa Gud och därmed bereda en tron åt Gud i våra hjärtan, och därmed komma igenom varje situation vi möter i denna värld. Att prisa Gud är, som en huvudnyckel, som kan öppna vilken dörr som helst.

Är det inte underbart, att ha en nyckel i din hand, som kan låsa upp och hjälpa dig att komma ur varje trängd situation, som du befinner dig i, t ex problem med besvärliga människor. Här har du en nyckel, och vad är nyckeln?

Det är att låta Gud trona på våra lovsånger. Det är inte en teknik. Om du gör det som en teknik, kan jag garantera med en gång, att det misslyckas. Med teknik menar jag något som vi anammar av själviska motiv. Vi vill ha något och tänker, att om vi repeterar vissa ord likt ett mantra något magiskt, så kommer det att fungera.

Det fungerar inte så. Jag talar inte om ord. Gud är inte intresserad av våra ord, om dom inte kommer från vårt hjärta. Jag talar inte om bara lovsång utan om lovsång, som kommer från ett hjärta, som har tro på Gud och på hans suveräna makt, på hans fullkomliga kärlek och på hans oändliga vishet. Tron indikerar nämligen att du litar på att Gud är full av kärlek, full av vishet och har all makt.

När du tror detta kommer du att sjunga hans lov. Som vi såg i förra studiet i Ps 22:4, så är lovsången den tron, som Gud sitter på. Ps 22 är för övrigt en sång om Golgata. Den börjar med, "Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig". Jesus sa dom orden, när han hängde på korset. Sedan talas det om i fjärde versen att Gud tronar på sitt folks lovsånger.

Senare i psalmen i vers 17 sägs "..mina händer och fötter har de genomborrat", så det är väldig uppenbart att det är en psalm om korset. När vi fortsätter i psalmen så finner vi, att Jesus från denna situation på korset inbjuder sina yngre bröder, det är du och jag, att tillsammans med honom bereda en tron av lovsång åt sin Fader.

Vi ser detta i vers 23, , "Då skall jag förkunna ditt namn för mina bröder, mitt i församlingen skall jag prisa dig". Det är den vers, som är citerad i Heb. 2, och som referera till Jesu lovprisning av Fadern.

Det är väldigt intressant att se, att den här versen om lovprisning kommer mitt inne i en psalm, som beskriver hur Jesus blir korsfäst med händer och fötter genomborrade. Korsfästelsen var den värsta ondska, som någonsin begåtts på denna jord. Det finns ingen större synd, som någonsin begåtts av någon mänsklig varelse, än denna korsfästelse av Jesus Kristus.

Låt mig nu fråga dig; Vad anser du vara den bästa händelse som någonsin inträffat på denna jord? Svaret är detsamma, korsfästelsen av Jesus Kristus. Finns det någon bättre händelse, som ägt rum på denna jord, än korsfästelsen av Jesus Kristus?

Om det inte skett hade inte våra synder kunnat förlåtas, och det hade inte funnits något studium som detta att ta del av. Korsfästelsen är alltså den bästa händelse, som inträffat och samtidigt den värsta synd, som någonsin begåtts. Om det är det värsta och det bästa, som någonsin skett, vad visar det? Jo, det visar;

att den värsta synd någon människa kunde begå, det vände Gud till det allra bästa.

Om nu Gud kunde vända denna händelse till något gott, vad finns det då som människor skulle kunna göra mot dig, som Gud inte skulle kunna vända till något gott? Allt annat är mindre. Inget kan hända dig, som är värre än korsfästelsen av Jesus.

Att denna värsta synd gjordes till det allra bästa som hänt, lär oss någonting om Guds allsmäktiga kraft. Det är därför vi prisar honom. Det är därför, som vi mitt i denna psalm, som är en psalm om korset finner "Jag vill lovsjunga dig."

Känner man för att lovsjunga Gud när man blir korsfäst? Vad tror du rövarna gjorde när de blev korsfästa? Dom prisade inte Gud. Dom svor, förbannade och kanske bet och spottade på soldaterna som korsfäste dem.

Kan du föreställa dig vad Jesus gjorde? Han måste ha samarbetat med dem, öppnat händerna för att låta dom driva in spikarna, lagt fötterna ovanpå varandra så att dom lättare skulle kunna driva in spikarna. Han var lycklig. Varför var han lycklig? Var inte han plågad?

Jo, visst plågades han. Han upplevde plågan precis, som du och jag skulle ha gjort. Varför var han då lycklig? Han var lycklig därför att han gjorde sin Faders vilja. När vi gör Faderns vilja gör det ingenting om vi får lida. Vi kan känna plågan, men vi är ändå lyckliga. Jesus plågades, men han var ändå lycklig. Det var därför som han kunde prisa Fadern, när han hängde på korset.

Det här är vägen. Det här är hemligheten. Bibeln säger att det inte bara var Jesus, som blev korsfäst på Golgata kors. Vet du någon annan, som blev korsfäst på samma kors, som Jesus? Jag menar inte på varsin sida om honom, som rövarna. Säg mig vem som blev korsfäst på samma kors som Jesus?

Svaret är inte så välkänt bland kristna. Alla vet att Jesus blev korsfäst, men om du skulle fråga dem, vem som blev korsfäst tillsammans med honom på samma kors, så skulle de inte veta svaret. Svaret får vi på åtminstone två ställen i skriften.

I Rom 6:6 läser vi, att också vår gamla människa har blivit korsfäst med honom. Paulus säger i Gal 2:19 applicerat personligt på sig själv, "Jag har blivit korsfäst med Kristus".

Det är alltså inte bara Jesus, som dog på korset. På något underbart sätt så tog Gud, som visste att du och jag skulle ge våra liv till Kristus en dag, oss och förde oss in i Kristus, och vi blev korsfästa med honom. Vi har dött med Kristus. Det är inte bara så att våra synder lades på Kristus på korset. Vi har själva blivit placerade på korset.

Som korsfästa med Kristus lovprisar vi nu Gud. Det är en annan sorts lovprisning än den tomma s. k. lovprisning, som människor ibland utövar med rop och oväsen. Denna sortens lovprisning är meningslös. Varför säger jag att den är meningslös?

Lovprisning är andlig. Du kan inte knäppa på den på söndag morgon under två timmar, och stänga av den när du går hem. Om du säger, Halleluja, Pris ske Gud på söndag förmiddag i mötet och sedan går hem och skriker åt din fru på eftermiddagen, har du då lovprisningens ande? Säkerligen är det inte så.

Det var bara något som du satte på och stängde av. Det är inte lovprisningens ande. Det är en form en tradition. Det är vad många människor gör. Det är tomt och ihåligt.

Det finns en vers i gamla testamentet där Gud säger "Detta folk ärar mig med sina läppar, men deras hjärtan är långt ifrån mig". Deras hjärtan söker sitt eget. Det är lätt att ära Gud med sina läppar, men Gud bryr sig inte om sådan lovprisning. En stor del av den lovprisning, som sker med munnen på söndag morgnarna från olika delar av världen lyssnar inte Gud på.

Vet du vad han lyssnar på? Han lyssnar på de människor, som har en ande av lovprisning och inte bara ord. Ord kan vara tomma. De kan vara en ritual. Det är många, som säger att de älskar Jesus med samma ande som Judas Iskariot, när han kysste Jesus i Getsemane. Judas kysste Jesus. Var inte det ett uttryck för kärlek och tillgivenhet och vänskap, nej han förrådde ju Jesus.

På samma sätt står många människor upp på söndag morgon och prisar Herren och säger Halleluja, men det finns inte i deras hjärtan. Om du vill att lovprisning skall komma in i ditt hjärta måste du bli korsfäst med Kristus. Du måste säga, Herre jag vill dö ifrån mig själv.

Jag vill visa dig en annan psalm, som också är en psalm från korset. Den bekräftar vad jag försöker säga till dig. Guds ord är kraftfullt. Det är därför vi måste vända oss till Guds ord om och om igen. En människas ord är inte så kraftfullt, som Guds ord.

I Ps 118:12-15 talas om att de omringar mig som bin, men i Herrens namn skall jag förgöra dem. Det är en psalm om korset. Sedan sägs det i vers 22 "Den sten som byggningsmännen förkastade har blivit en hörnsten". Den versen citerade Jesus i Matt 21:42 och Mark 12:10-11.

Det ord som Jesus citerade gällande honom själv. När förkastade byggningsmännen stenen? Det var på Golgata. Vi vill inte ha den här mannen att regera över oss. Korsfäst honom!

Men där, när han hängde på korset, sa Herren i samma psalm vers 28-29 "..jag vill tacka dig min Gud, jag vill upphöja dig. Tacka Herren, ty han är god, ty hans nåd varar evinnerligen" och i vers 24 "Detta är den dag som Herren har gjort, låt oss på den fröjdas och vara glada."

Dagen för korsfästelsen, var det "den dagen som Herren hade gjort?" Det är lätt att säga att det här är en dag, som Herren har gjort, när man får en befordran i jobbet, en bättre lön, gifter sig eller får ett bättre hus eller någon annan världslig fördel. Att säga det när någon korsfäster dig, är inte lika lätt, för det krävs tro!

Vilken är den dag som Herren inte har gjort? Finns det någon dag som inte han har gjort? Alla dagar är "den dag som Herren har gjort". Djävulen gör inga dagar. Om detta är dagen som Herren har gjort, så skall vi på den fröjdas och vara glada, vare sig vi får en stor gåva eller blir korsfästa. Det gör ingen skillnad, eftersom vi tror på Guds suveränitet.

Vi finner i båda dessa psalmer 22 och 118, att om jag är villig att dö från mitt självliv, som alltid söker sitt eget, så kan jag komma in i en ande av lovsång. Då kan min lovprisning till Herren på söndag förmiddag bli meningsfull. Lovsången kommer då från mitt hjärta, och jag behöver inte leva ett dubbelliv och var helig på förmiddagen men som en djävul på kvällen. Nej jag kan vara genuin helt igenom.

Det är inte bara tro, som hör ihop med att prisa Gud, utan också det att bli korsfäst med Jesus är förknippat med lovsång. Vi försöker här att lägga en god grund, så att vår lovprisning blir äkta och sprungen ur hjärtat.